- samt
"Did JFK really win because he looked better on television?"
* Även kända som de viktigaste delarna av kroppen.
** märk väl ordvalet: a bowl of coffee! Det har framkommit kritik mot mitt sätt att bjuda gäster i Oxford på vin ur skålar, men detta är egentligen en gammal lutheransk sedvänja.
*** t ex kaffe, choklad eller klavikordspel.
"I am trying to understand you.You have been trying to screw me into submission.I was not.You've been trying to screw me into submission, and I let you. I let you, because the sex was so good and you're ego was so hurt.I am trying to understand you. I am trying to understand you, and know you.I am trying to love you - but I don't know how.I don't know how because you don't give me anything.So the wentburn was you branding me? Like a cattle?I'M TRYING! I don't know you. I don't know you because you don't give me anything.I give you everything!...I'm trying to love you. Why won't you let me?Burke.Burke wasHe took something from me.He took little pieces of me over time. So small I didn't notice.He wanted me to be - something I wasn't.And I made myself into what he wanted.One day I was me, Christina Yang - and suddenly I was lying for him; jeopardizing my career; agreeing to be married, wearing a ring and being a bride untill I was standing there in a weddingdress, with no eyebrows and I wasn't Christina Yang anymore. Even then I would have married him. I would have.I lost myself for a long time. Now, that I'm finally me again. I can't.I love you. I love you more than I loved Burke - and that scares the crap out of me, because when you asked me to ignore Teddy's page - you took a piece of me and I let you.That, will never happen again."
"... as Jeff says my feelings doesn't always fit the situation. If my food is over cooked in a restaurant, I get enraged; I want to kill the waiter. But I don't. I politely ask him to take the meal back and bring it the way I asked for it. I spend my days making myself smaller, more acceptable - that's OK. Because at night, on stage, I get to experience the world the way I feel it. Indescriable rage, unbarable sadness, huge passion. At night on stage, I get to kill the waiter and dance on his crage. And if I can't do that, if all I have left is a life of making myself smaller - then I don't want to live."
"In surgery, the healing process begins with a cut, an incision, the tearing of flesh."
- "We have to damage the healthy flesh to expose the unhealthy. It feels cruel and against common sense."
"(against common sense) but it works - you risk exposure for the sake of healing. and when it's over - when the incision is made. you wait. you wait and you hope that your patient will heal, that you havn't just made your patient worse."
Söt va? Ni får gärna hjälpa mig att hitta på ett namn åt han. Jag planerar fantastiska kvällar här i mitt lilla studentsrums-palats: höga, vita väggar, stora fönster, smäktande klavikordtoner.
Måste bara säga att det är SKITSVÅRT att spela på det här instrumentet. Vi har just haft en BIG FALL OUT: höga berg och djupa dalar. Det kom hit igår, och vi upplevde en ögonblicklig förälskelse. Jag spenderade hela kvällen med att spela och tyckte att det började låta riktigt schysst mot slutet... men nej, på kvällen nästa dag, får jag uppleva att så var inte fallet:
Ingen nämnd, ingen glömd** sätter sig ner vid MITT KLAVIKORD och spelar några melodier, och det låter helt otroligt. Jag kastar mig hänförd ner på golvet. Bach talar genom hans fingrar (fett spooky). Svartsjukan bränner i kroppen!! För att trösta mig säger han: "eventually, you will get there one day... or perhaps not!". Jag säger: "Jävla skit instrument", tömmer min tekopp över instrumentets blomsterdekorationer och går och låser in mig i sovrummet.***
Uppdateringar om detta kritiska läge -- förhållandet mellan Krullet och Klavikordet -- följer. Som en avrundning tänkte jag dra dagens Oxford-skämt för er. Tjuylyssnat (obs detta är på riktigt!!), under en lunchkonsert idag: En student till en annan: "Oh my God... there's so much Bach going on here. It's disgusting!"
Nu ska jag gå och äta en STOR BIT TÅRTA och stöna över den där uppsatsen som aldrig blir klar. Eller ens påbörjad. Vackra ljud är en stor del av mitt liv -- den kommande nattens ljud kan antagligen sammanfattas med: "muummms!!! ahhhh oohhh neeeej!!"****.
Hejdå från KRULLET och klavikordet!
Fotnoter:
* enligt utsago har mina brittiska studentrum nog med plats för ca. åtta amerikanska studenter. Man kanske borde satsa på extrainkomster som hyresvärd?
** (check) "Veckans skrämma slag på alla gamla russin till fellows" som finns här, genom en livlig imitation av Wanda Landowskas fotarbete, mitt i the SCR common room.
*** (check) Domestic fight no. 1.Jag och Frank Sinatra (utdrag)...Arg klockan tre
Häromdagen träffade jag en pojke som jag inte träffat på länge.
Vi sa inte så mycket. Har aldrig varit kompisar, och jag var inte särskilt glad åt att se honom. Jag gillade honom inte, hade aldrig gjort det heller för den delen. Han var hånfull och log fånigt och irriterande hela tiden. Försökte sätta sig över mig. För mig spelar DET ingen roll, men med det där leendet var det värre. Han stank ur munnen. Jag fick lust att kasta mig fram och slå honom på käften, men gjorde inte det. Han skulle väl ha krossat mig under foten, precis som han gjorde när vi var små. Precis som flickan i blommig klänning. Krossat mig under foten. Smack. Och det där groteska leendet.
Irriterande, hånfullt.
Han hade en flickvän och redan en stor bil och allt gick bra för honom.
Utmärkt förresten.
Bilen stod brevid. Alldeles blänkande, en sån där gammal tvåfärgad, med en massa krom. Verkligen vacker, som de där plasthuvarna, stor och bullig. Enorm. Som läderlappens bil, som en gangsterbil.
Själv har jag bara en rostig jättetrehjuling med ett Harley Davidson klistermärke på, ingen flickvän och allt går åt helvete vilken timme som helst. Jag SKULLE ha slått honom på käften.
Jag satt på en bänk vid Hedens parkeringsplats och läste skvallerspalterna i föregående dags Expressen och jag tittade på bilen. Den vackraste jag sett. Klockan var omkring tre, de andra hade gymnastiklektion och jag befann mig i mitt vanliga tillstånd. Jag menar, ni vet, ingenting funkar: flickor, kompisar, värdet, pengar, bristen på pengar, de rykande fabrikerna.
Så kom han där med flickvännen. Jag kände igen honom direkt på det där flinet.
- Nämen är det inte lilla Håken ponken!, sa han (hånfullt) när han fick syn på mig.
- Kalla mig inte Håkan, sa jag.
Vet du inte vem jag är? Jag är mycket mäktig, jag är Frank.
- Vem då, Frank?
- Frank Sinatra!
- Okej då, Frank Sinatra, vart är du på väg?
Jag njöt faktiskt lite.
- Till helvetet, svarade jag.
- Du har då inte växt ett skit sen jag klådde upp dig sist. Va en man, din barnrumpa.
- Nej, jag tycker det verkar väldigt tråkigt. Förresten är jag mer intresserad av tjejer.
- Jag tycker verkligen att du är en skitstövel, Håkan.
- Jag med. Stick nu, du besvärar mig.
Han och flickvännen, som också flinade sådär, klev in i läderlappsbilen och åkte iväg.
Och jag tog min rostiga jättetrehjuling till helvetet.