Har jag kommit så långt som att berätta att jag har en nytaglad stråke
ett vackert nyinskeppat hartsch from right across the sea - Houston, Texas.
Världens vackraste lilla fransos står och hänger mot väggen uppe på övervåningen?
Om jag bara kunde fokusera på passionen, längtan och viljan av stål skulle det här vara världens lyckligaste dag och all ångest glömmas bort så fort stråken möter strängen, fingrarna mot halsen, vibrationerna - motståndet som är till för att trollas bort och utnyttjas.
Bara låta tonerna flöda.
- Om det inte vore för att varje gång jag tänker tanken på att gå upp, bara ta fram kontrabasen och krama om den så mörknar det till, tänk om - vilket stort steg det är. Så många hinder som lagt sig i vägen mellan mig och passionen.
Jag borde också packa.
Har last minute lagt i och hängt en maskin tvätt i eftermiddags. Plockat fram allt möjligt rässje som kan vara bra att ha för en tågresa och weekend i Köln - filt? ficklampa? skinnhandskar?
Nagellack?
Kofta?
3 ombyten?
4 par byxor?
6 igelkottar? 4 huliganer? 1 hårdesigner? 5 kastanjer och 2 föräldrar.
1 par springskor, någons varma tröja, tandkräm, snus och barndomsminne.
Tågbiljett, pass, telefonladdare, skohorn, mönsterpassare, näsdukar.
Idiominsalva, en trasmatta, 4 tegelstenar, en dålig bok, 7 drömmar och bra väder.
Underkläder, sa jag underkläder? Punkteringskit, garnnystan, sticksåg.
Malariamedicin, skavsårsplåster, hjärnhinneinflamationsvaccin.
Slem, en extra macka, öronproppar, ett extra blixtlås i reserv.
Cykelnyckel, gravsten, en karta över kolonialmakternas framfart 1758.
Halsduk, extra strumpor, två vita t-shirtar, en struken skjorta och
fyra sorters hallonkarameller - sa jag att jag nojat mig till feberkänslor?
Inlägg
