inga undanflykter

Jag bestämmer mig

slutar vänta

på att tiden ska bli rätt, allting ska klaffa och hela härligheten

ni vet hur.

Jag gör, ber om, hjälp, presenterar en plan

och gör.

Jag åker till Sthlm,

träffar världens underbaraste kvinna

min orgellärare från gymnasiet, bara helt underbar.

Jag steg upp innan jag var vaken, åt frukost, skötte mig enligt protokoll, satte på mig rena strumpor, packade in mig och kontrabasen i bilen som skulle till Stockholm med 10 säckar ved (fråga inte ...) Äter lunch, åker tunnelbana och ringer på hos Elisabeth på Vallhallavägen.

Vi pratar, åker hissen upp till andra våningen - sen kör vi.

Packar upp den nya franska kontrabasen, som jag inte har spelat på (alls) sen i februari, mars. Det har bara inte gått och jag övar inte mot min vilja.

Det känns så självklart. Jag är redo. Var börjar vi?

Öppna strängar.

Sen?

Skalor, intonation, koordination, stråkkontroll - en avslappnad stråke

hoppar inte - tempo, vibrato

Sen?

Ja, alltså. Det är det här med London. Jag vill tillbaka. Kommer jag inte iväg nu så, sitta hemma ett helt år blir inte bra. Inte ok.

Vad jag har?

Ja, alltså. Bläddrar bland noterna. Jag har den här. Pichel-konserten i C. Lite som Haydn C ... Den skulle fungera perfekt till audition. Vi påbörjade den lite i våras.

Hepp - så sitter vi där, spelar igenom Pichel-konserten - med pianoackompanjemang - pang på. Och det går. Det går så förjäkla underbart bra.

Ska inte det gå det?

Det är ett moment.