klavikordet. del 2.

Okej, här kommer uppföljaren. När jag gick och låste in mig i sovrummet igårkväll efter Det Stora Grälet var besvikelsen stark. Världen sedd genom tårfyllda ögon. Tillslut blev det sömnstund. Hela huset sover. Jag har en fin gyllene sidenpyjamas på mig, och drömmer söta drömmar om lövhögar och skogspromenader. Vad jag inte tänker på är att klavikordet fortfarande är där i vardagsrummet...

Och då -- plötsligt!! Tidigt på morgonen! Så går brandalarmet igång. "Fan också!!!!!" tänker jag. "Vad gör jag av klavikordet !?"

Utanför huset samlas en grupp studenter. Det är mycket avslöjande. En av männen bär en blommig, riktigt tight trikå. Nice. En annan har en handduk på sig. En tredje är täckt av en persisk matta (ethnic pride?*). En fjärde har inte så mycket alls. Själv står jag där, i min guldpyjamas och med mitt klavikord. En vaktmästare säger "Jag hade ingen aning om att den där bodde här...men fin är den"

MAO. Eftersom jag räddade klavikordet från branden, så är vi nu vänner igen. När jag är färdig med en viss uppsats (se gårdagens inlägg) ska vi försonas på riktigt.

Puss//Krullet

* detta är en intressant fråga, som jag ska skriva mer om senare... hur förhåller sig engelsmännen till människor från andra länder? Mycket spännande, och förskräckande.