Utlovar fortsatt uselt bloggande!

underhållningsvärdet i och tjusningen med att ha packat mameluckerna

Kan inte sova.

Vet inte hur jag skulle beskriva min dygnsrytm just nu.

Tiden är lite ur led.

Igår, idag, imorse heter det nog, för några timmar sedan iaf, så stängde jag igen mina väskor. Det som inte är med nu får antingen åka i handbagaget eller inte alls.

När jag inte kunde somna så låg jag istället här och fnissade åt att jag i alla fall inte glömt mameluckerna. Vem vet, de kanske blir 2011 års mest användbara plagg.

Sen tänker jag på små dvärgar, smider planer och ser fram emot att komma iväg.

Avfärd, imorgon (det vill säga idag) kl 12 tänkte jag.

Några timmar i Stockholm och sen åka hem till världens bästa Bahareh för övernattning och vem vet vad som kan hända. Tillbaka in till Stockholm C för morgontåget mot Köpenhamn och världen.

Ungefär 1 timmes marginal nere i Köpenhamn, obligatoriskt wienerbröd och morsning på Tivoli sedan tåget mot Esbjerg.

Där avgår båten runt klockan sex över det stora vattnet till det främmande landet.

18 timmar ska vi klara, jag, all packning och kontrabasen, sjögång inberäknad.

Torsdag blir fredag, båten lägger till i Harwich, om den inte ändrat rutt och får för sig att åka till Chile - då tar det nog lite längre innan vi är framme, därifrån tåget in till London Liverpool street och en spännande resa med lite för mkt packning fram till mitt nya hem, på en gata nära till Portabello Road.

På måndag väntar första kontrabaslektionen på seriöst evigheter och efter det finns ingen återvändo. Full fart framåt.

MEN även om jag är vaken när jag borde sova, så är jag det med ett leende på läpparna. För första gången på ungefär evigheter. Ska inte det här gå det?

lost within space

#prataomdet

Jag hämtar min syster vid tåget och i bilen på vägen hem pratar vi om #prataomdet*. Jag har bara hört talas om det, inte riktigt fått något grepp om det eller kollat upp det. Hon ger mig länken till prataomdet.se och jag läser sida upp och sida ner. Jag kan inte sluta, men det gör ont.

Jag inser att vi måste våga vara människor som inte går över varken våra egna eller andras gränser - inte tassar omkring i gråzoner.

Och som tar gränser för vad de är. Ett nej ska inte behöva förhandlingsbart.

Och en tvekan ska tas på allvar.

Och jag vill aldrig, aldrig mer vara 15 och tro, att jag är kär och att någon ser mig, bend over backwards för att saker ska vara bra, utforska världen men inte reagera på tveksamheter och övertramp - vara osäker och inte inse när människan i andra ändan av är minst lika osäker hen med, men agerar ut det på ett helt, helt annat sätt. Jag vill ta den 15 åringen i handen och säga att du är bra och saker ska ske lika mycket på dina villkor som på någon annans.

Och jag hittar ett utdrag ur dikten Text till min son av Olivia Bergdahl på en blogg och det träffar mig i hjärtat - kanske hela dikten ännu mer.

H.264

H.264

*"I samband med ett samtal om mediebevakningen kring Assange-fallet började Johanna Koljonen twittra om de gränsdragningar, gråzoner och övertramp som förekommer i sexuella situationer. Hundratals följde Koljonens exempel på Twitter under rubriken#prataomdet, ett samtal som sedan fortsatt att utvecklas och fördjupas.

...

Vi behöver ett språk för sex utan skam, vi behöver fundera kring våra egna och andras gränser. Något ska förändras. Vi ska våga #prataomdet."

det är ok

omfamna urtidsmänniskan i dig

Det är två problem med den här lilla urtidsmänniskan.

Den är livrädd och skräckslagen för ungefär allt.

Vi snackar ingen balans alls - jag menar, man måste ju ta hand om sin lilla urtidsmänniska och få den att känna sig trygg och omhändertagen.

Samt det, att den drar så snabba slutsatser.

Innan du vet ordet av har den sprungit iväg, långt in i skogen.

Och du undrar hur det hände - men den agerar bara på instinkt.

Må hända att tunnelbanan inte är en björn och vi idag kanske är lite mer självständiga än vad som kanske är nyttigt för oss (vi dör inte om vi blir övergivna av vår grupp det finns sätt att lösa också & vi byter miljö och grupp snabbare än den lilla urtidsmänniskan hinner blinka - jag skulle också vara vettskrämd).

Vi kan inte på det personliga planet hindra utvecklingen. Vi kan inte göra om världen som den är idag. Men vad vi kan göra, är att omfamna den lilla urtidsmänniskan i oss och ge den största möjliga trygghet. Rutiner, stabilitet och någon som den kan lita på. Ni är ett oslagbart team - men det krävs att ni jobbar åt samma håll och har ansvarsfördelningen klar.

Det är trots allt urtidsmänniskan som ser till att du inte ständigt och jämt bränner dig på spisen, förstår värdet av att bonda med andra människor & fortplantning. Men kom i håg att urtidsmänniskan är lat, största möjliga effekt för minsta möjliga ansträngning - vem vet vad som lurar bakom nästa krök - högt gräs, inga lejon?

om att leva med ett litet urtidstroll

Jag har en hård, men jag antar god vän,

Baharskij säger,

Karin, om du säger att det inte går,

då tror jag inte att du har försökt

- så hög tilltro har jag till din kapacitet.

Egentligen skulle jag ha kommit iväg upp till nordligaste Norrland (typ) för att hälsa på brud'n och titta på gammelfasters orgel, som enligt utsago ska finnas på dessa breddgrader.

Idag har jag gett mig ännu ett to be-nyårslöfte. Jag ska inte ge upp samt jag vet. Det kan låta både tattigt och skenheligt - men det kommer åt kärnan. Det kommer åt min urtidsmänniska, som i stället för att ta kloka långsiktiga beslut gör allt för att undvika. Undvika i princip allt. Jobbiga situationer, jobbiga känslor, stress. Min urtidsmänniska säger nej, hela tiden! Men nu har jag bestämt mig för att tala förstånd med det lilla trollet; jag vet. Jag vet vad jag vill, jag vet vad jag behöver. Känslan i stunden behöver inte hindra mig från vad jag vad jag vill och klarar av.

Om Sverker vore här skulle han ta det är ingen idé, det kommer ändå inte att gå och lägga den tanken, känslan i den röda soptunnan.

Så för att ge den lilla rädda urtidsmänniskan lite motstånd så börjar jag med steg ett;

- Strategi struktur. Det krävdes lite blod, svett och tårar för att komma hit & för att våga erkänna. Men! Jag tänkte börja med att stiga upp på morgonen. Oavsett vad. Äta på bestämda tider och hålla mig till planeringen. - För det finaste jag vet, det är att vara en pålitlig rekordelig människa och nu har det i princip gått så pass långt att den sista jag skulle lita på är mig själv. Och det blir minst sagt lite skevt, för jag vet. Jag vet, vad som är bra för mig. Och när det nya året, anno 2011 börjar. Då ska jag och det här lilla urtidstrollet inom mig vara on speaking turns. Vi ska bli vänner.