äventyr vid klavikordet (eh, right...)

"Så, vad fan är det för fel på det där Krullet!?" har ni säkert tänkt flera gånger nu. Nya läsare av den gula bloggen kanske inte ens vet vem jag är. Livet är fullt av stressmoment (t ex så upplever jag ett av dem nu: jag har inte börjat på min uppsats om skillnaden mellan sturm und drang, klassicism och empfindsamkeit, och den ska vara inlämnad kl 4 imorgon -- sug på den du!).


Jag har helt enkelt inte riktigt haft tid att skriva. Ni vet, jag har varit i Rom och tittat på konst, i Cambridge och köpt en äggkokare (v. exciting! Ett inlägg om dennas bravader utlovas!), och slutligen hamnat i ett rum (dvs., tre rum*) i Oxford, där jag slutligen upplevde lycka tillsammans med någon alldeles fantastisk, nämligen denna vackra varelse, ett klavikord:

Söt va? Ni får gärna hjälpa mig att hitta på ett namn åt han. Jag planerar fantastiska kvällar här i mitt lilla studentsrums-palats: höga, vita väggar, stora fönster, smäktande klavikordtoner.

Måste bara säga att det är SKITSVÅRT att spela på det här instrumentet. Vi har just haft en BIG FALL OUT: höga berg och djupa dalar. Det kom hit igår, och vi upplevde en ögonblicklig förälskelse. Jag spenderade hela kvällen med att spela och tyckte att det började låta riktigt schysst mot slutet... men nej, på kvällen nästa dag, får jag uppleva att så var inte fallet:

Ingen nämnd, ingen glömd** sätter sig ner vid MITT KLAVIKORD och spelar några melodier, och det låter helt otroligt. Jag kastar mig hänförd ner på golvet. Bach talar genom hans fingrar (fett spooky). Svartsjukan bränner i kroppen!! För att trösta mig säger han: "eventually, you will get there one day... or perhaps not!". Jag säger: "Jävla skit instrument", tömmer min tekopp över instrumentets blomsterdekorationer och går och låser in mig i sovrummet.***

Uppdateringar om detta kritiska läge -- förhållandet mellan Krullet och Klavikordet -- följer. Som en avrundning tänkte jag dra dagens Oxford-skämt för er. Tjuylyssnat (obs detta är på riktigt!!), under en lunchkonsert idag: En student till en annan: "Oh my God... there's so much Bach going on here. It's disgusting!"

Nu ska jag gå och äta en STOR BIT TÅRTA och stöna över den där uppsatsen som aldrig blir klar. Eller ens påbörjad. Vackra ljud är en stor del av mitt liv -- den kommande nattens ljud kan antagligen sammanfattas med: "muummms!!! ahhhh oohhh neeeej!!"****.

Hejdå från KRULLET och klavikordet!

Fotnoter:

* enligt utsago har mina brittiska studentrum nog med plats för ca. åtta amerikanska studenter. Man kanske borde satsa på extrainkomster som hyresvärd?

** (check) "Veckans skrämma slag på alla gamla russin till fellows" som finns här, genom en livlig imitation av Wanda Landowskas fotarbete, mitt i the SCR common room.

*** (check) Domestic fight no. 1.

**** detta ljud är nytt, och kan klassificeras som "the artistic lament". För en demonstration av detta ljud uttryckt i musik, klicka HÄR. Ett annat vanligt ljud som hörs under tutorials/lektioner i Oxford är DETTA. Jag lovar, båda är värda att lyssnas på.

men åååh + lite konsthistoria

Kolla på cembalisten i mitten -- fortfarande iklädd morgonrock. Vilken avsaknad av hyfs musikerna i min instrumentgrupp har!?

Grejen är såhär. Vi har ett litet dilemma att ta i tur med.

Karin bah slutade blogga helt plötsligt verkade det som. Så jag ringde till henne och bah, "vafan, såhär kan du ju inte göra, va troru eller!?" så sa jag att jag skulle skriva ett inlägg för om ingen gör det kommer folk sluta läsa hennes blogg. Och Karin bah, "okej, fine. Skriv ett inlägg du"

Och så idag sätter jag mig framför datorn med en kopp kaffe för att göra som vi kommer överens. Men vad ser jag då!?!? Jo! Karin har gjort ett inlägg, typ igårkväll eller idag (kolla inte så noga) med nån serie i. Vafan!?!??! Tänkte jag då.

Så nu har typ mitt inlägg förlorat sin funktion! Aja.
Istället tänkte jag ge er lite konst att fundera på. Musiker har alltid varit ett populärt motiv - här är ett urval cembalister som tagit plats i konsthistorien:

Vermeer var ett stort fan av att måla av sina familjemedlemmar och kompisar. Här ser vi en virginalspelare och en cellist, som verkar ha tröttnat på att spela och lagt ifrån sig instrumentet.


Denna grupp på tre personer + en hund är mycket intressant - vad utspelar sig här? Ett svartsjukedrama? De olika attributen symboliserar olika saker: en av kvinnorna har en kanna med mjölk, den andra en hund (en vanlig symbol för trohet) och den unge mannen i hörnet visar på inskriften på instrumentets lock. Detta är människor från tre olika klasser som kan enas kring musiken. Men frågan är förstås vad det står på virginalens lock, och eftersom det bara finns bilder i skitupplösning på Internet så får vi nog inte veta. Använd er fantasi istället!


Denna tavla presenterar en relativt vanlig företeelse i under 1700-talet: unga adelsdamer som måste kunna spela ett instrument, och hur de drabbades av bristen på ordentliga lärare och fick istället anlita gamla organister från landet som spelar mungiga och tycker att G-klaven var djävulens påfund. Se vidare C.P.E Bach, Essay on the true art of playing keyboard instruments.


Denna tavla är intressant, inte minst för att kvinnan påminner en del om min lillasyster. Men också för en viss detalj: vad är det för snubbe i bakgrunden som springer runt med en luta!?


Den enda nödvändiga kommentaren till den här bilden, förutom att den är fransk, är: här har vi anledningen till varför kvinnliga musiker bör undvika alltför urringade kläder.


Under romantiken börjar vi plötsligt ana ett större antal porträtt av unga musiker. Kan detta vara mamma och dotter som spelar luta tillsammans?


Varför denna utveckling tog plats är svårt att veta -- kanske ville de romantiska konstnärerna avbilda lite mysigare scener?


Tillslut har vi förstås den moderna varianten av oljemåleri: fotografiet. Dagens musikerporträtt påvisar den stora vikt vårt elitistiska samhälle lägger vid att börja i god tid. Här har man här betonat musikerns ungdom och häpnadsväckande fokus, till skillnad från i tidigare tavlor där det sociala spelet verkar ha varit mer i fokus än det musikaliska.


That's all.
Puss
Kronken (http://kronken.wordpress.com)

oxford, krullet, cembalomusik

- om katten själv får välja!

play from the soul, not like a trained bird!

Kronken is back. Idag ska vi tala om Musik.

Får jag lov att presentera........ världens mest krävande instrument, klavikordet:

Ett känsligt instrument för känsliga människor (okej, inte för alltför känsliga människor - det är ett HELVETE att stämma det). Med egenskaper som vibrato, pianots dynamiska skillnader, cembalons subtiliteter, svag ljudstyrka är klavikordet inte likt något annat. Kanske det mest intima instrumentet man kan tänka sig, eftersom man måste sitta några meter från det för att ens höra något...

C.P.E Bach (klavikordvirtuos, kompositör, författare, cembalist, känslosam man) älskade sina instrument. Ett av hans favoriter var Silbermann-klavikordet. En annan av hans favoriter var en student som levde i Sverige (det måste ha varit en alldeles fenomenal student, av C.P.Es handlingar att döma). En dag bestämde han sig för att skicka sitt Silbermann-klavikord som en gåva upp till denna student i Norden. Men innan satte han sig ner och skrev detta: Farewell to my Silbermann clavichord-Rondo (http://www.youtube.com/watch?v=Km4-Awgtnuc). Man bör älska sina instrument.

Klavikordet är varje äkta musikers dröm: man kan realisera alla subtiliteter man någonsin kan föreställa sig på detta instrument. Det är också fruktansvärt, en mardröm för den som inte har tänkt igenom sina fingersättningar, den som inte har ett perfekt legato, den vars fingrar är kalla och okänsliga.

Men, att spela klavikord är så mycket mer än detta: det är en social upplevelse av gigantiska mått (det kan förstås också vara en enslig upplevelse om man hellre vill, för ensamma dagar av regn och melankoli). Framföranden på detta förföriska instrument bör helst ske inför nära vänner, och under natten, eller andra tidpunkter av förtrolighet. Hur lär man bättre känna någon än genom klavikordspel? One could say that the clavichord is capable of expressing the inexpressible (sålänge klavikordspelaren är det, förstås).

Så, hur gör man för att få uppleva detta underbara instrument till fullo?
1) skaffa ett klavikord och lär dig spela. Det är ingen idé att köpa en massa skivor och grejer. Mystiken och stämningen kring detta instrument går förlorad när man spelar in det - det måste upplevas live!
Inte så lockande? Alternativet är:
1a) skaffa en vän som spelar klavikord. Men välj med urskiljning och försiktighet - klavikordspelare är inte alltid att lita på. Svårhanterliga, nyckfulla, tar år att vänja sig vid, men också alldeles underbara och förföriska när man väl lär känna dem (ni ser nu att jag slutligen har hittat rätt instrument efter åratal av kämpande med klarinetten).
2) stäm instrumentet - eller hitta någon som kan göra det åt dig om du inte känner för att spendera fyra timmar av "gah, jag hör INGENTING? Är detta en ren kvint!?"
3) sätt dig på golvet på behörigt avstånd från musikerns fötter (dvs nära). Eller ta en stol, om du är mer lagd åt det hållet. I England har ju alla golv heltäckningsmattor, men hemma i Sverige kanske en stol, eller en kudde, är en bättre idé.
4) beroende på din väns talanger, be om en improvisation eller en sonat av C.P.E Bach, eller något helt annat. Glöm inte att titta på klavikordspelarens fingrar. Vad du nu kommer att få uppleva är extraordinärt:
5) låt dig beröras, skratta, gråta, häpna, svimma, av ljuden som detta lilla instrument föder.

Innan jag avslutar tänkte jag passa på att önska er alla en underbar söndag full av musik, solsken och fågelsång. Hihi.

Puss
Kronken
(http://kronken.wordpress.com)

elegans

Brillians

En spänst och lätthet.

Spänning.

Gracen som bara kompositörer av sent 1700-tal kan åstadkomma.

Vi pratar Haydn C, Pichl samt Kraus. Högaktade personer av berömmelse och ryktbarhet!

Även C.P.E. Bach och fransk barock på ett hörn, har ni hört något bättre?

Det är jag och 1700-talet!

Nybörjarens guide till "cembalospel"

Godmorgon mina nära och kära! (jag har ju fått klagomål på mitt alltför informella tilltal, så jag tänkte göra ändring på det nu)

Låt oss gå rakt på dagens tema utan krusiduller: män med kultur i blodet hittar man INTE på en folkhögskola ute i bushen. Du, kära läsare, som bor i det pulserande London - världens nav - har alla möjligheter att finna vad du egentligen behöver. Min vän C.P.E Bach berättade imorse för mig att redan på hans tid såg saker och ting ut på det här sättet. Han är en fantastisk man utan skrupler, och visade mig vilka ironiska iakttagelser han hade skrivit ned om sina lantliga cembalistkollegor:

Bamboozler, our keyboardist, has fine hands [alltid något! ff. anmärkning]. But he is unable to put them to good use except when the gorverness, hired by the mother, excuses herself for a moment, leaving him alone with his young lady students.(1)

= ett mycket talande exempel på oraffinerande sluskar från landet.

Emanuel sa också till mig (vilket förstås också stämmer till punkt och pricka) att "it is easy to imagine the kind of sounds produced by stiff, wire-strung fingers"(2). Vad vi ska leta efter istället är nån som kan konsten att röra vid eh, instrumentet(3). Som den här mannen t ex:



Francois Couperin "le Grand". En fascinerande figur; någon med kultur och musikalitet i blodet! Svettiga flanellskjortor kan förstås ha sin charm, men jämfört med dry martini, spröd cembalomusik (Engelska sviterna - yes!), Chanelklänningar? Dessutom: varje ålder har sin egen uppgift att uppfylla - vi börjar med att födas, då helst i en lantlig miljö (sandlådor, gräsmattor, geggamoja, gungställningar och hela kittet). När man inträder i tonåren är den lite mer urbana miljön mycket mer suitable för ett ungt och rastlöst hjärta. Och efter den slutgiltiga frigörelsen från föräldrarna passar det sig mycket bra att flyga högt över Londons skyskrapor.

Poängen med detta är:

a) staden och landet har båda sina njutningar(4). För att bli lycklig måste man utforska det man har till hands - även om starka önskningar såklart måste tas i beräkning!

b) satsa högt! Varför inte satsa på dirigenten den här gången, istället för nån anonym andraviolinist? Nu verkar ju förstås Karins dirigent vara lite för gammal. Lösningen kommer här: som cembalist vill jag förstås tala för min egen sektion. Vi är fantastiska. Om du nångång hamnar i en barockorkester vet du vart du ska titta.

Som sagt: det är vi som är dom riktiga kapen i orkestern - när vi väl spelar i den, förstås. Oftast behöver vi ju inte fler instrument, men när vi gör det så är det förstås vi som leder dem. Vi är kompromisslösa, strålande, någonting alldeles extra. Do you seriously think this is optional? Och med detta vill jag avsluta för idag.

Puss
Krullis

Fotnoter och bibliografi:

1) Carl Philipp Emmanuel Bach, Essay on the True Art of Playing Keyboard Instruments (Columbia University, Cassell and Company Limited: 1951, 2nd edition) p. 11

2) Ibid, p. 30

3) se Couperin, Francois le Grand, Konsten att röra vid "cembalon", publiceringsdatum? ehh.......

4) Lorenzo de Medici, Selected poems and Prose (Pennsylvania, Pennsylvania State University Press: 1991), chapters "The Supreme Good", "The Novella of Giacoppo"

PS. Men ibland känner vi cembalister oss lite ensamma också, och då längtar vi tills nån kommer och hälsar på oss. Och då antingen nån som vi kan få skratta med eller nån att bjuda på vitt vin i en skål, men allra helst nån som vi kan beordra att sova på golvet, nån som vi kan få sätta våra spår på i form av några hälsosamma blåmärken på ryggen, etc...

PPS. Ni måste tycka att jag är helt störd som skriver sån här skit på Karins blogg? Asså jag lovar, jag e typ inte såhär på riktigt!!