ett kärt återseende

Dagens höstbild från Oxford:


Oj oj oj, mina lära bloggläsare. Det händer så mycket här i det spännande livet! Idag tänkte jag berätta några historier från Krullets liv den senaste veckan; alla fulla av HÅRT ARBETE och LITE SÖMN (dvs fyra timmar om natten -- ska man studera så ska man!).

Dagens 'romance and reality':
Det var en gång en stor, ståtlig och stark man, som levde för X antal år sen. Han såg ungefär ut så här (välj vilkensom) och var kung i Persien. Eh asså, det är inte riktigt säkert att han fanns på riktigt faktiskt... Men hur som helst, han fanns i en viss fransk abbotts fantasi. Denne klosterman skrev ner påhittade persiska historier, som blev 1740-talets kioskvältare. Rameau (även känd som världens gulligaste kompositör) komponerade ett stycke om den stolte kungen mr. Kouli-Khan. Fransmännen blev som tokiga.

Dagens 'Musique Astuce':
Igår var jag på en konsert, och fick höra några av Rameaus triosonater live, bl a den musikaliska versionen av ovannämda man: 'La Coulicam'! Rameau kan vara krigisk, komisk, exotisk och förförisk (lyssna på cembalostämman i detta stycke... mmmmm). Med andra ord, han är lite som Frankrikes Bach! Jag fick också höra otrolig musik av Telemann. Han skrev dessa kvartetter under en vistelse i Paris, strax efter att hans fru hade rymt med en svensk soldat (inte helt ovanligt på den tiden, verkar det som). Mitt första riktiga möte med en TRAVERSFLÖJT ägde också rum: mysigt instrument spelat av en tjusig dam från Australien.

Dagens 'skämtstunden':
Ett gäng musiker gick till puben (detta börjar bra) efter konserten. På något vis blev undertecknad övertalad att demonstrera sina konstnärliga talanger och rita porträtt UTAN ATT TITTA på teckningen. Ni kan ju bara gissa hur det slutade*. Den vansinniga teckningen av Rameau slutade kvällen som en present i en ovetande väns brevlåda. För att ge er lite känsla av detta, så här är en bild på Telemann:

Dagens 'domestic issues':
Ikväll lärde jag mig inte bara att spela riktigt bitska ornament, utan också att installera en tvättmaskin, och jag bevittnade också en slags "kulturkrock". En man med världens cockney-accent knackar på, och han har en tvättmaskin med sig till behövande** som inte har kunnat tvätta på tre veckor. Tvättmaskinsmannen tittar förbryllat in i ett rum fullt av kompositörsporträtt, inlagd sill och gamla klaviaturinstrument. Han ser en barfota man som spelar klavikord, och nån tjej som läser högt ur en bok om ornament på 1600-talsitalienska. Hans reaktion är mycket engelsk: "Hmm...how eccentric".

Det var allt för nu! KRAMAR OCH PUZZZIZZZZZAJ PÅ EJ!!!!!! /Krullet

* citat, från någon: "Hm... det finns en viss punkt när man bör sluta göra såna där porträtt, även om folk ber om det. Grejen är, dom kommer att ångra det sen, eftersom allt ser ju ut som skit."

** "jag har i alla fall lärt mig en sak av detta: jag harmer än tillräckligt med kläder..."

Tankar om Rameau och den rena läran (OBS: seriöst inlägg)

Hej tjejer och killar i alla åldrar!!!!

Hoppas ni njuter av sommarlovet, det gör sannerligen vi på attvarak.blogspot.com! Jag, Kronken, blev tillfrågad att skriva lite inspirerande om livet, sommaren och den rena läran (i positiv bemärkelse). Svårt, tänkte jag! Sen mindes jag ett samtal om Jean-Philippe Rameau, hans raffinerade humor och sätt att se på livet... detta är till och med svagt relaterat till sommaren tack vare en och annan simpel bonde!

Över en kopp te diskuterade jag och en vän i vintras ett visst av Rameaus verk, Les Niais de Sologne (sopig inspelning), och vilka problem, eller utmaningar, för den som är så lagd, detta stycke medför. Den nutida cembalisten som vill följa 'den rena läran' (i positiv bemärkelse!) och låta Rameaus musik tala själv, till en nutida publik i en konsertsituation, måste hantera ett antal svårigheter. Rameaus 'Les Niais de Sologne' innefattar inte bara musikaliska idéer som kan identiferas och framföras så att de talar till alla människor, från alla kulturer och alla tider...

På Rameaus tid var en 'Niais de Sologne' Paris/Versailles-slang för en bonde från provinsen Sologne i centrala Frankrike, som hade tjänat bra, lyckats komma upp sig i societeten och skaffat sig någon slags utbildning MEN fortfarande var simpel och dum*. Le Niais de Sologne kunde t ex ha kommit till Paris för att studera, och bli en klok, förnuftig människa som vet allt om allt och förstår hela världen, men egentligen bara var en förmäten, trånsynt själ.

Med andra ord: vi har ett musikstycke som är så tätt sammanlänkat med en utommusikalisk idé att denna idé för kompositören och hans samtid antagligen tog musikalisk form i stycket och framförandet... när man vet vad denna idé (un niais de Sologne) är, kan man börja höra den i musiken! Frågan är: hur gör man, när man framför detta stycke idag för en ovetande publik? Naturligtvis kan musiken fortfarande stå för sig själv, naturligtvis kan man göra sitt bästa för att uttrycka den simple bonden turned rich and famous i sitt spel. MEN vi vill ju komma Rameau så nära som möjligt... är det inte tråkigt att missa en så stor del? Vi vill kanske inte reproducera vad Rameau hade, men vi vill förstå och kommunicera med honom!

Jag hörde en gång detta stycke på konsert, och medveten om ovanstående bakgrundshistoria kunde jag sitta i Oxford och småskratta åt vissa i publiken**, som inte hade nån aning om att Rameau just gjorde sitt bästa för att retas och busa med dem. Även om jag hade roligt, så var det kanske synd att cembalisten inte berättade om bönderna från Sologne för publiken. Eller? Låt oss föreställa oss följande scenario: en äldre, manlig cembalist (kanske inte helt olik Sveriges mest kända musikvetare Gunno Klingfors, som vi alla älskar och beundrar......) kliver upp på scenen och börjar med dryg röst berätta om "på J.P Rameaus tid, dååå var det minsann så, att ett gäng bönder flyttade in i Paris, städernas stad...etc".

Förutom att detta skulle vara JOBBIGT att lyssna på, så finns att resultatet skulle bestå av ett gäng självgoda människor i en konsertsal, så upptagna av att tänka på hur bra de förstår Rameau och hans fascinerande tid, att de inte ens hör musiken. Ödets ironi - Rameaus lilla stycke om Les Niais de Sologne har plötsligt skapat en salong nutida Les Niais de XXX. Kanske ska vi helt enkelt lita på att Rameaus musikalitet är tillräckligt stor för att kunna kommunicera med oss trots vår okunskap om hans tid och tankar?

Puss,
Kronky xxxxx

Fotnoter

* Här kan vi dra oss till minne skämtet: 'vad är värre än en simpel och dum lantis?', 'en simpel och dum lantis i förklädnad!'. Wanda Landowska uttryckte detta genom bilden av en ung lantlig tjänarinna som på söndagen står framför spegeln, beundrar sina nya kläder och tänker 'Om dom där hemma bara kunde se mig nu, så skulle dom bli gröna av avund...'.

** Kanske skulle en nutida, engelsk översättning av Rameaus stycke vara 'The Simpletons of Oxford'...?

PS. Jag lovar er ett lite roligare och mer underhållande inlägg nästa gång (önskemål kan tillgodoses!), pris till den som tog sig från början av denna text ända ner HIT.

HÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄJJJJ eller Varför det kan komma Väl Till Pass att Kunna Italienska

Tja, tutte le belle ragazze!


Äntligen är jag tillbaka. Det har varit lite stressigt dom senaste dagarna. Och det är det fortfarande för jag måste gå och öva nu egentligen. Jag har varit på trettondagsaftonssupé med 5 rätter och ett 1700-talsparty. Jag dansade konstiga danser med Bollen hela kvällen, åt tjock spaghetti och autentisk mat och en gång dansade jag faktiskt med en man som såg precis ut som Rameau. Hur konstigt som helst!

Det är dock inte Rameau som detta inlägg ska handla om. Ni fick en liten försmak redan i de första orden jag skrev - idag ska vi samtala med Monteverdi. OHH MY GOOOOD! asså.

Jag är väldigt glad att nån äntligen har upptäckt CHARMEN i hans madrigaler - dels är det poesi på mycket hög nivå och fullt av intressanta små dubbelmeningar. Jag minns när jag gav Krullis en liten bok med mina favoritmadrigaler i födelsedagspresent. Hon slog upp det lilla häftet med översättningar som jag hade gjort och råkade läsa en text som antagligen var en riktig parodi på vad-han-nu-heter, en känd florentinare som skrev pornografiska historier på 1500-talet (jag ska ta reda på det, promise! Liksom alla andra florentinare på den tiden sysselsatte han sig med att skriva klyschiga dikter och utsätta sina medmänniskor för appalling practical jokes) och hon blev ALLDELES RÖD I ANSIKTET! Så gulligt! Detta är bara en del av charmen i madrigaler - man kan ge dom till sin älskade och få såna här förtjusande reaktioner. Eller så kan man faktiskt sjunga dem. Som en serenad; vem skulle inte bli glad av att få höra detta (på italienska förstås) utanför sitt sovrumsfönster en sen kväll:

Jag brinner, jag brinner,
jag kämpar bland flammorna!
Vänner, grannar, kom hit, kom till den brinnande platsen!
Här har skett stöld, bedrägeri och mordbrand,
Kom med stegar, yxor, vatten och hammare!
Ni heliga kyrkklockor, var tysta -
låt brandklockorna ringa, för jag är hes av att skrika!
Berätta för alla om faran, utelämna ingenting,
och be om medlidande för min stora eld.

Två vackra ögon var tjuven, och tillsammans med Amor
kastade de in gnistor i mitt obetänksamma hjärtas fort.
Ack, men nu ser jag, det är försent...
Man säger till mig:
"Vilket vacker eld! Låt den brinna ut, så att ditt hjärta blir till aska, och var tyst".

And THIS is why we all have to learn Italian. Ja Karin, DETTA är varför jag yrkar på att vi gör en månadslång resa till Italien i september i sommar, bor på ett kloster och pluggar lite språk.

Nästa steg i invigningen i Monteverdis värld blir Poppeas Kröning, men det ska vi inte tala om ännu...... Puss hej
/Krullet

PS nästa inlägg kommer att handla om Lady Gaga, jag lovar

han är bara lite av en karriärist

kronken says:
apropå att prata i munnen på varandra, så kom jag och tänka på en grej som rousseau sa om opera en gång
kronken says:
att duetter är den mest onaturliga sångformen, hur ofta händer det i verkligheten att två personer pratar samtidigt?
Karin says:
vad var det om rameau och albert av köln föresten?
kronken says:
han visste inte vad han pratade om
kronken says:
vadå, är det nån koppling mellan dom?
kronken says:
aha, du menar det där
Karin says:
Du skrev...
kronken says:
jag sa i skolan en dag att jag gillar rameaus musik, och nån annan (sebastian?) sa, va, är det inte lite för modern och vågat? fullt av en massa otäcka dissonanser?
Karin says:
det finns i alla fall en koppling mellan rameau och rousseau
Karin says:
de skrev opera ihop!
kronken says:
aha, ja
kronken says:
eller jag vet inte om dom skrev opera ihop
Karin says:
det gjorde de
kronken says:
menar du?
Karin says:
rousseau skrev libretton till rameaus operor, några, men de finns inte bevarade, om jag inte helt har snurrat till det
Karin says:
men!
kronken says:
oj, är det sant, det hade jag ingen aning om!
kronken says:
vad spännande
Karin says:
jag skulle nästan skriva mitt projektarbete om detta så jag har gjort min research
kronken says:
just det
kronken says:
sen blev det mozart och kontrapunkt istället
kronken says:
hur kunde du byta rameau mot nånting sådant?
Karin says:
blä!
kronken says:
rameau är ju fantastisk
Karin says:
för att rameau inte höll och jag försökte och försökte hitta nåt att skriva om rameau men sen föll det
Karin says:
och så blev det skrutt-mozart
kronken says:
höhö, du skulle ha valt lully istället
Karin says:
blä
Karin says:
han är ju ond
kronken says:
vad är det du säger, va
kronken says:
han är bara lite av en karriärist

Karin says:
jaja, det brukar låta så!
kronken says:
jag tror att han var jättesnäll
kronken says:
han hade mycket humor
kronken says:
och var en bra dansare
Karin says:
hm...