Kim och jag smygövade i cellorummet idag och tiden flög förbi.
Jaha, tänker ni då. Men då har ni inte sett åkrarna och solen som går ner genom de stora fönstren. Vem vill öva i en kalt övningsrum i källarn då? Vi släckte lysrören, förbannade vare de, och hade några timmars kvalitétstid med Capuzzi och Eccles. Lyssna, känna, ändra, prova lite här, fixa lite där. Fint fint fint!
Klockan fem cykla' jag hem för då var det bara mörkt.

Trött?

Antagligen, jag har pratat ungefär hela dan. Jag har gjort inte så effektivt med vettiga saker, men vettiga saker. Min största skam är att jag inte har ätit middag, övat färdigt och åkt hem. Nu tror jag att jag aldrig kommer kunna tillåta mig att åka hem, för jag kan aldrig bli färdig!
Koussevitzky, tror inte det va? Kom tillbaka om nåt år sa han, när du har lärt dig läsa noter tre kilometer upp på greppbrädan. Och jag sa, jaha, vad tycker du att jag ska göra istället (mhm, det är inte så jäkla lätt när man har förälskat sig i något, att bara släppa det sen)? Inte mitt problem. Så kan det ju vara, men så är jag tillbaka på pottkanten. Jag sätter mitt sista hopp till..? Öh, jag vet inte vad. Att spela Capuzzi, fast de spelar den typ på förskolan i England.

Jag sätter mitt hopp till Örebro, imorgon. Rädda mig!