ok såhär:

Jag kom till London, bara det en seger i sig.

Det var det klokaste jag kunde tänka mig efter 10 månaders slit, blod och tårar på hemmaplan. Ok inte så mycket blod, men ändå.

Och jag tog inte den korta vägen. Nej. Jag tog båten.

Med all min packning ungefär överallt och ungefär inga händer fria tog jag mig via Stockholm, Bahareh i Sollentuna, Köbenhavn, Esbjerg, Harwich till London Paddinton och därifrån till mitt hus med den vildvuxna trädgården på Elgin Cresent, Notting Hill. Ja och de fyra trapporna upp till min lilla vind på det.

Allt det här kanske ni redan visste, eller så är det ointressant pga out of date - men jag tänkte det var lika bra att kasta in.

3 dagars aklimatisering. Måndag, början på januari och plums ner i bassängen, i den djupa ändan.

Eller kanske inte direkt.

Jag hade en vecka, from heaven sent - när jag kände, alltså, det här kan bli riktigt, riktigt bra.

Jag ska bara sätta det här med övningen, inga stora projekt så här mitt framför näsan, jag kan liksom ease in to it - jag har en bra känsla ang det här alltså.

Vad händer sen?

En fantastisk helg som jag tror till och med ni fick uppleva här nedan.

Party, pannkakor och äventyr på det hela taget.

Men också ett litet huvudbry. Sms sent fredag eftermiddag: Karin, kom in och hämta noterna till orkesterprojektet är du snäll. Jag bara oj, vad har jag missat nu. Jag är ju inte schemalagd i något orkesterprojekt förrän i mars och det är ju egentligen PERFEKT - för då hinner jag komma i gång, i fatt och i form.

Men det var inget jag hade missat, mer än att lyckas logga in på min collegemail för hela bilden. Hon simmar, vi kastar ut henne på djupt vatten & jag hade hamnat i ett orkesterprojekt med 3-4or och post graduatestudenter - i en hel vecka.

Men jag behöver ju öva minst 2 helst 3 timmar om dagen. Och nu 6 timmar symfoniorkester och jag som inte ens ska vara här. SERIÖST HJÄLP!

body art 2.0

Heja Abbe.

Riktigt fint inlägg att ramla över en lördagnatt

gotta read this: Heja Abbe.: Ryska posten.

ett kärt återseende

Dagens höstbild från Oxford:


Oj oj oj, mina lära bloggläsare. Det händer så mycket här i det spännande livet! Idag tänkte jag berätta några historier från Krullets liv den senaste veckan; alla fulla av HÅRT ARBETE och LITE SÖMN (dvs fyra timmar om natten -- ska man studera så ska man!).

Dagens 'romance and reality':
Det var en gång en stor, ståtlig och stark man, som levde för X antal år sen. Han såg ungefär ut så här (välj vilkensom) och var kung i Persien. Eh asså, det är inte riktigt säkert att han fanns på riktigt faktiskt... Men hur som helst, han fanns i en viss fransk abbotts fantasi. Denne klosterman skrev ner påhittade persiska historier, som blev 1740-talets kioskvältare. Rameau (även känd som världens gulligaste kompositör) komponerade ett stycke om den stolte kungen mr. Kouli-Khan. Fransmännen blev som tokiga.

Dagens 'Musique Astuce':
Igår var jag på en konsert, och fick höra några av Rameaus triosonater live, bl a den musikaliska versionen av ovannämda man: 'La Coulicam'! Rameau kan vara krigisk, komisk, exotisk och förförisk (lyssna på cembalostämman i detta stycke... mmmmm). Med andra ord, han är lite som Frankrikes Bach! Jag fick också höra otrolig musik av Telemann. Han skrev dessa kvartetter under en vistelse i Paris, strax efter att hans fru hade rymt med en svensk soldat (inte helt ovanligt på den tiden, verkar det som). Mitt första riktiga möte med en TRAVERSFLÖJT ägde också rum: mysigt instrument spelat av en tjusig dam från Australien.

Dagens 'skämtstunden':
Ett gäng musiker gick till puben (detta börjar bra) efter konserten. På något vis blev undertecknad övertalad att demonstrera sina konstnärliga talanger och rita porträtt UTAN ATT TITTA på teckningen. Ni kan ju bara gissa hur det slutade*. Den vansinniga teckningen av Rameau slutade kvällen som en present i en ovetande väns brevlåda. För att ge er lite känsla av detta, så här är en bild på Telemann:

Dagens 'domestic issues':
Ikväll lärde jag mig inte bara att spela riktigt bitska ornament, utan också att installera en tvättmaskin, och jag bevittnade också en slags "kulturkrock". En man med världens cockney-accent knackar på, och han har en tvättmaskin med sig till behövande** som inte har kunnat tvätta på tre veckor. Tvättmaskinsmannen tittar förbryllat in i ett rum fullt av kompositörsporträtt, inlagd sill och gamla klaviaturinstrument. Han ser en barfota man som spelar klavikord, och nån tjej som läser högt ur en bok om ornament på 1600-talsitalienska. Hans reaktion är mycket engelsk: "Hmm...how eccentric".

Det var allt för nu! KRAMAR OCH PUZZZIZZZZZAJ PÅ EJ!!!!!! /Krullet

* citat, från någon: "Hm... det finns en viss punkt när man bör sluta göra såna där porträtt, även om folk ber om det. Grejen är, dom kommer att ångra det sen, eftersom allt ser ju ut som skit."

** "jag har i alla fall lärt mig en sak av detta: jag harmer än tillräckligt med kläder..."

mhm

Jag var i Landskrona!
Förra veckan.
Jag var inte där så länge, men vi var en sväng nere vid havet
och det var ruggigt fint, mest ruggigt.
Fast fint också!

π och han gillar pop. Mkt fin grabb.
Vi gick och klappade getter och matade dem med fryst surdegsbröd
- och de var mycket glada.
Nere Malmö brukade jag alltid stanna och tittade på minikängururna de har i Folkets Park
(det var jag och barnen, "mamma mamma, titta!")
En gång var det en sköldpadda och en kanin innanför stängslet, kängururna verkade inte helt nöjda med det.

Gillar iaf honom skarpt.

jag känner mig yr och glad och jag vet inte vad

5 dagar, 4 timmar och 1 minut

bra information

"Du bist im Begriff, π zu anzustupsen. Er wird darüber auf seiner Startseite informiert." - vill ju inte göra ett misstag där inte.

mer popblogg!

Contra/r med/ Vampire Weekend - fina grejer!

idag diggar vi pop

svar på tal

Ett rykte har nått mig: det finns folk som tycker att Wagner är tråkig bara för att han är död.

Ni skulle bara veta --- Wagner beställde alla sina underkläder i rosa silke. En modern, gränsöverskridande man!

iakttagelser från venusberget

Innan du läser något mer av denna text, tryck först på DEN HÄR länken.

... on one moonlit night, I clambered around the ruins of the Schreckenstein castle wrapped only in a sheet, and delighting myself with the thought that some nearby wanderer might see me and be terrified. On this trip I wrote down in my pocket-book a comprehensive draft of a three-act opera to be called Der Venusberg, and wrote the whole libretto entirely in accordance with this sketch.*

Nu undrar ni förstås: vad fan är det här?! "Venusberg-musik"; ett spöke från mellanstadiets lektioner i sexualkunskap? Och den där texten; en full student med hybris, mitt i natten utanför Uppsala högar? Nej, fel, fel, fel!

Det är Richard Wagner, den store kompositören, som berättar fritt ur hjärtat om ett äventyr ur sin ungdom. När han var gammal och grå dikterade han sitt livs historia för sin tredje stora kärlek och sista fru, som skrev och publicerade texterna i Mein Leben ("Mitt liv", 1880). Richard tillbringade en av sitt livs bästa somrar i en alpstuga (tillsammans med bl a Hans von Bülows fru...), med inspirerande nattliga eskapader och för en gångs skull tillräckligt med mat på bordet**. Ur detta växte sakta operan Tannhäuser fram, en otrolig historia om en mans val och kval mellan sakral och profan kärlek...

På Venusberget bor, inte helt överraskande, kärleksgudinnan Venus och hennes, eh, hov (de dansar till den fantastiska musiken som ni har fått höra). Där hålls Tannhäuser, en stackars sångare, fången. En dag beslutar han sig för att rymma; efter att ha fått alla sina sinnliga begär tillfredsställda vill han söka den gudomliga kärleken.

Ute i den riktiga världen träffar Tannhäuser träffar sin tjej Elisabeth, men vågar inte berätta för henne var han har varit och vad han har gjort. När han deltar i en sångartävling om kärlekens natur och påstår att den mest äkta kärleken är den sinnliga, vägrar hans vänner att tro honom, varpå han säger: well, I doubt you would say that if you've been there, done that... vallfärda till Venusberget, och se själva! Detta ger hela gänget panik, och de övertalar honom att göra en pilgrimsresa till påven och be om förlåtelse, vilket han gör -- och påven säger, "ingen förlåtelse för dig, inte förrän det börjar växa löv på min stav!"

Det hela slutar med att Elisabeth offrar sig av kärlek till sin kille: plötsligt börjar löven spira även i Rom, och Tannhäuser är förlåten... Förutom denna lilla introduktion har jag tre frågor och inga svar som jag vill dela med mig av. Som med de flesta av Wagners verk drabbas lyssnarna av hundra moraliska och filosofiska dilemman samtidigt***.

1. Asså, vad e Tannhäuser för jävla snubbe egentligen!? Vem rymmer frivilligt från denna plats, och vem kan någonsin få sina "sinnliga begär" fullständigt tillfredsställda?

2. Vad ska man egentligen tycka om den här uppdelningen av sakral och profan kärlek? Är det nödvändigt? Varför ska Tannhäuser be om förlåtelse för vad han har gjort -- kan man inte både ha kakan och äta upp den? Är inte det egentliga problemet i det här dramat att vi har splittrat två saker som egentligen hör ihop?

3. Och den stora frågan: är Wagner en obotlig (och smått störd) romantiker som tror på förlåtelse och förlösning genom kärlek? I så fall, är det inte lite unket? Är Elisabet, den självuppoffrande kvinnan, bara ett offer (för Tannhäuser, och för en nedrig kvinnosyn) eller gör hon något beundransvärt? Det är intressant att det är Elisabet (föremålets för Tannhäusers "djupare" kärlek) och inte Venus som offrar sig för att sin älskade ska kunna leva i frid. Kanske är det så att vi måste känna djup, icke-romantisk/sinnlig kärlek för att verkligen våga uppgå helt i den andre och offra oss själva för honom eller henne (detta går även att relatera till fotnot 1 om hushållsproblematik: VEM i hela världen är beredd att laga mat åt någon varje dag i 60 år?)****.

Now: discuss!


Pussar////krullet!!!1
Mitt första inlägg som inte-längre-gästbloggare-utan-på-riktigt. Hurra!


FOTNOTER:

* Richard Wagner, My life, p. 225.

** framdukad varje kväll av hans egna fru -- kära läsare -- TÄNK ER: varje kväll, när man kommer hem, har NÅGON LAGAT MAT åt er! Tanken svindlar, blodet rusar genom kroppen. Uppföljare (kanske under titeln "Kärlekens sanna natur") och förklaring utlovas.

*** Detta är mycket intressant och värt ett inlägg i sig. Hört på stan om Wagners musik:
"vadå, va inte han nazist, ja kan ju inte lyssna på nazistmusik liksom!",
"den här musiken är förkastlig ur ett religiöst, genusmedvetet, queerteoretiskt och allmänt moraliskt perspektiv... för att inte tala om kompositören själv, som verkar ha varit genomrutten!", samt
"alltså... det här musiken påverkar mig på ett obehagligt sätt! Den berör mig utan att jag har gett tillåtelse till det!"

**** Om du som råkar läsa det här inlägget känner dig träffad, så ta och skriv ett svar, eller varför inte bara ring mig direkt på 08-5--------, så kan vi träffas för en 'fika'. Gräddbakelser, smält choklad, hela kittet...

vem bäddar min säng?

jag har fått några supermagiska John Blundlika sömndroppar

(hej, äntligen gå och lägga sig i rimlig tid och vakna utvilad, nästan)

problemet med dem, är bara den att jag sover som en stock

som rullar, tydligen,

för jag vaknar halvt invirad i lakanet och med täcket uppochned oc...

och varför, min gud, varför är mina bästa diktsamlingar

i en källare

i en annan del av Sverige?

jag suktar

trånar

och trängtar

Karin Boye kom hem

"det är mig de kallar smutser"

jajamän;

jag tycker inte om att bli blöt;

belöningen för att duscha är möjligen mjuka ben och chokladdoftande hudkräm

Laura kom till och med förbi mitt rum och frågade om hon inte kunde låna mitt schampoo - jag vet inte, mitt försök att manifestera min tvättologi verkar inte bita;

lite svett har ingen dött av

vad är rent egentligen -

opersonligt hygieniskt?

tar den här diskussionen med Grodan

så vad är då smutsigt?

jadu, fråga inte mig
det var ju du som drog upp det
smuts kan väl vara alla möjliga saker
låt säga det mesta som inte borde vara där

hm ...
grus?

blod
lera
gräs

blod, det ska väl vara där?
beror på i vilket sätt
klart det finns blod där
men i "fri" form skulle det väl kunna tänkas vara inom definitionen smuts

självklart, soundtracket: Kristian Anttila – Smutser

"högt gräs inga lejon"

tillbaka i london, för nu, lite rikare

jag hade rymt, till hemlig ort, på inte helt obestämd tid

höjden av lycka är

att lukta man (niveas duschtvål och deodoranter är utmärkta för ändamålet)

ha en plan, lite mål och mening

och bullar i frysen

på lördag har vi kalas, kom kom kom

kram!

mannen i mörkret

mannen i mörkret, vem är han egentligen?

hur ser han ut? vad äter han?

många frågor, få svar

so many questions - remember;

any and every day can be a thrilling day

take me to the moon

What a way to start a Sunday morning ...

I'm self-evidently referring to the fact that Saturday became kind of an all-nighter.

Trying to sleep around 2-3 showed out to be mission impossible. Instead it was me, the sky and bird twitter outside my window. It was us against the world until 6 o'clock. At that time of the day we had had enough. Exhausted of all the coolness (there was an open window involved) it was good night. For at least 3 hours.

Breakfast time. Sundays at 8.30-9.30. Dude, you don't want to miss it. It's weetabix (or cereal of your own choice), milk, raisins, all kinds of coffee or one kind of tea, juice (this morning it was even apple juice; something was seriously wrong, it looked like pee).

There is toast, sometimes straight from the toaster, sometimes not that newly born. And wait - there is jam and that marmite-thingy all British people seems to like (if not try, at least google it, it's disgusting), butter and peanut butter. And ! On weekends there is even chocolate spread and instant hot chocolate.

You got it. I go for some cereal, a glass of water and buttered toast.

I’m meeting up with M at Shepherd’s bush at 12 for a day at the mall. Just like ordinary people do. Walking, looking, touching, laughing, talking. Some coffe, great toilets, not much of actual shopping - after all. This Westfield place is huge. Like a spaceship (with Louis-Vuitton and Karen Millen).

We finish up, taking a walk round H&M. It’s a fact, H&M outside Sweden is nicer, tidier and neater. The staff seemed to actually be enjoying themselves.

I haven't been to H&M for ages. About time?

It was a nice surprise. I don’t usually like H&M.

And yes. There was a boy.

Smiling, dressed in a Mikey Mouse-sweater.

Cute.

Made my day.

jag satt på ett café på sveavägen

bland en massa folk.

jag hade en bra konst/mode-tidning

jag tänkte, jag läser hennes brev först

jag sitter där med en latte

öppnar brevet och läser post-it lappen

och tänker: nu kommer lite snack

om hur jobbigt det är att bo där hon bor

och lite ditt och datt om ditten och datten

sen fick jag se mig om för jag blev lite generad

men jag gillade att sitta så där offentligt och läsa det

slutet var lite överraskande och ganska imponerande måste jag säga

jag vaknade -

det hade varit en dröm, men

jag bar med mig känslan

kä-ärlek tju-usar o-ooch förle-eder, kva-al och brott -hans väl-lust gör

det var bättre förr?

Scen 6. ur Lilla Akademiens uppsättning av Proserpin på Confidencen 2008

en opera (1781) av Joseph Martin Kraus med libretto av Johan Henrik Kellgren

efter en skiss av Gustav III

Duett mellan Proserpin-Pluto med kör (Avgrundsgudarna, Dis, Morfeus)

Proserpin: ”Täcka blommor, fältets heder,
Er man endast älska bör.”

Pluto (som skymtar fram mellan träden): ”Avgrundsgudar, skynden eder!”

Proserpin: ”Vad gruvlig röst jag hör!”

Pluto: ”Avgrundsgudar, skynden eder, lyden troget mina bud!”

Avgrundsgudarna rusar fram och omringar Proserpin

Proserpin: ”O, himmel! Mig försvara!”

Kör: ”Kom, frukta ingen fara!”

Pluto: ”Kom! Bli min ömma brud!
Kom! Frukta ingen fara!”

Kör: ”Kom, Plutos värda brud.
Kom! Frukta ingen fara!”

Proserpin: ”O, himmel! Mig försvara!”

Pluto: ”Ack, Proserpin, bespara
Så grymma klagoljud!”

Kör: ”Kom, frukta ingen fara!”

Pluto: ”Du älskas av en gud, kom, frukta ingen fara!
Kom, bli min ömma brud!”

Proserpin: ”Ack, himmel mig försvara!”

Pluto: ”Kom, bli min ömma brud,
Och jag din slav skall vara.”

Proserpin: ”O, himmel, mig försvara!”

Kör: ”Du älskas av en Gud, du bör ju lycklig vara!”

De för henne till underjorden

"Vad skulle han göra om hon inte fanns? Besöka museer, bo på hotell, bygga vägar?"

det här måste vara något av det vackraste världen skapat och skådat.

där sitter jag på café, sörplar kaffe och skriver kärleksförklaringar till mig själv (jag vet, det låter skumt, men jag behöver det och jag har ingen annan att tillbe, att överhölja med vackra betraktelser, öm tillgivenhet och praktfulla anekdoter)

niotillfem skriver om boken jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket

fan, jag lovar er, det blir inte vackrare än så!

- tacksam för människor som tar sig tiden att scanna in och publicera utdrag ur fina böcker

inser att pengarna från csn inte kunde få komma snart nog nu

det är till kontrabaslitteratur och vårens solostycken, det är klassikern Modus Vetus och Hindemiths bok om rytmer, "den rosa boken, ni vet...", det är en extra kopp kaffe utan att behöva ha dåligt samvete och en fulländad liten fransk kontrabas (ja, alltså csn-pengarna räcker inte direkt till den, men i alla fall).

igår dödade jag Siegdfried, idag spelar jag d-dur skalor, upp och ner, tre oktaver, femtiotolv olika stråk - så taglet ryker

det räcker för nu

dräm dem i marken bara

Är det inte så här det ska vara??

Dräm dem i marken, sen minst tio minuter tills de förstår att lägga sig platt på marken av sig själva.

Jag ramlade över en pantertant-blogg, se länken ovan.

Läsvärd, ja och jag gillar hundapproachen.

Det är lite som Fredrik brukade säga till mig i Arvika:

- Karin, du är kanske lite väl hård mot de stackarna.

De stackarna? Lite väl hård? Jag?

Nej, nu vet jag inte om jag förstår. De ska väl veta sin plats!

Som grabben jag körde hela kan inte du... mot, för att se var gränsen gick.

Den gick inte, vi passerade aldrig den. Det förvånade mig.

Andra höll jag på avstånd. Lite på samma sätt, för att känna av var jag hade dem.

De var tvungna att klara eldprovet.

Det gjorde de väl aldrig, herrarna i hagen.

Kanske därför jag har en oputsad samling av tomtar, gangstrar och afrikanska fotbollsspelare.

De gör sig åtminstone ganska väl i mitt hjälteepos om Arvika.

Det blir inget hjälteepos om den här staden.

Här finns inga hjältar eller vidunder under himlavalvet - här finns gråa dagar och dammiga heltäckningsmattor.

Den "asiatiska" omeletten igår tog kanske knäcken på mig. Inget, jag säger, inget kan göra det värt att sitta kvar och peta i den. Jag hade väl inte ätit mer än en halv banan och en morot på hela dagen sisådär - Jag kunde ändå inte förmå mig att äta den där förbannade omeletten. Döäcklig, gummilik.

Det här "uppsatsskrivandet" tar kanske kål på mig.

Jag låter mig kanske falla offer för alla "måsten".

Jag hatar måsten. Det är lite smått oundvikligt.

Jag är inget offer och det finns inga absoluta måsten - det finns dock konsekvenser. Och de samlar sig på hög.

Jag inte om jag orkar stiga upp idag.

Jag får inte gripas av panik, jag ska bara lägga ner tiden. Det är inte svårare än så. ...

Och jag blir rädd om det flyger en snöboll genom luften som landar vid mina fötter, varför? Om jag tror att nån ropar mitt namn i korridoren, varför? Och jag vågade aldrig hänga med de andra vid fotbollsplanen. På sin höjd vågade jag mig bort till snöhögarna när alla andra hade tröttnat på de och tvinga mig att leka fåniga lekar om tecknade lejon och gulliga konflikter.

Jag tog kanske knäcken på mig själv - men hur gör man då?

Det snurrar, snurrar och snurrar. Jag behöver drämma mig själv i backen. Bekänna färg och ligga platt på marken och visa halsen.

Jag tror inte att jag kan.