jaha?

Jag går på mina lektioner som jag ska, men jag är inte riktigt med.

Sen händer något mer som kan i det närmaste kan liknas med en frontalkrock.

Inte så lyckat vill säga.

Jag hade tankar om att jag ville byta kontrabaslärare när jag skulle komma tillbaka till College. Redan tidigt hade jag den bilden klar för mig, att det liksom skulle vara dealen jag gjorde mig mig själv - och framför allt att det skulle vara BRA för mig.

Nu blev det inte så och min vana trogen så tänkte jag, ska inte det gå det. Satte huvudet först och gav mitt allt. Det räckte liksom inte och orkesterkrumbuktandet bättrade inte på oddsen. Vi var liksom överrens om att det inte var det optimala för mig - själva lärare-elevrelationen - då det sedan tidigare är en känslig punkt. Huvudet före, ärlighetens flagga i topp. Jag ville själv "reda ut"/berätta detta för läraren jag tänkte lämna.

Ett mycket hedersamt men inte särskilt strategiskt drag från min sida - eller vem vet vilka stormar som stormat annars - jag hade ju tagit patent på min sida av storyn och hade spelat mina kort så ärligt och rättvist jag kunnat.

Men fy fan. Fy fuckin fan.

Det rörde upp så sjukt mkt dåligt gammalt groll - det här är nu över tre veckor sedan och jag liksom sitter fortfarande här. Vill ta mig samman, vet åt vilket håll (och det är ett bra sådant) men jag vet liksom inte längre hur man gör.

& hur kan man glömma något sånt?

så det är väl ungefär det jag har att säga.

ni får ursäkta att det inte kommer några blogginlägg - dels har jag en grav twittercrush - sen vet jag knappt vad som är upp och ner & jag pratar knappt, ännu mindre skriver av mig själv när det är så.

sen då?

Noter måndag, repen börjar imorgon. Jaså, jaha, jo, när sa du?

Jag är inte bra med change of plans så jag det tog mig kanske 3 dagar innan jag kom över första chocken. Och det är som bekant inte hela vägen till att acceptera något.

Lagom till konserten en vecka senare hade jag kommit tillfreds med att jag var där, att det var ok, att jag gjorde mitt bästa och att det faktiskt var en fantastisk upplevelse att få vara med och spela i det här projektet - men det var som sagt inte med den känslan som jag gick in i det.

Jag ska inte klaga, det kändes fortfarande bra att vara tillbaka, grymt att vara back in the game.

Bara en liten vinglig start. - Självklart underskattar jag effekten detta har på mig.

Vill köra på som om inget hade hänt, fullt ös medvetslös - nej, men liksom rakt in en vägg.

När ska man någonsin lära sig av sina misstag och låta saker sjunka in och inte vara mer übermensch än att man erkänner att saker påverkar en. Precis det undrar jag. Ska bli bra på det någon dag.

Precis när jag tror att livet är slut as I know it.

2010 har innehållit väldigt, väldigt lite böcker, tidningar, skriven text och väldigt, väldigt, väldigt mkt tvserier (tom. en och annan film - även om jag i regel är lite anti film).

Det har varit Grey's Anatomy, from the very begining, for the very first time.

På temat, Private Practice.

House. Scrubs.

Dexter. Brothers and Sisters.

How I Met Your Mother, 30 Rock.

Gossip Girl, 90210

True Blood!

Nip/Tuck

Crossing Jordan, Ally McBeal.

Cougar Town, Gary UnMarried, Nurse Jackie,

Ni förstår ju själva - juluppehåll ...

Lösningen?

Mer serier!

Och on top of that - bra sådana.

The Big Bang Theory & seriöst Life Unexpected.

Hysteriskt rolig och feelgood. The perfect combination.

Jag gav dock upp Glee efter halva första säsongen - så ovärt. Allt som börjar likna musikal går fetbort - tillfälliga musikalinslag för att liva upp en serie på sjätte säsongen inklusive.

Eller borde jag kanske hellre skriva ingen nämnd ingen glömd?

Jag borde skriva, tack och lov att Nip/Tuck äntligen, äntligen är slut. För den var verkligen inte bra inflytande. Nördar, olösbara sjukdomsdilemman och fosterbarn är såå, såå mkt bättre än fettsugning och bröstinplantat.

Men bäst av allt är kanske att åka tillbaka till London, get a room (vilket jag ska, vilket jag HAR!!!), plugga, öva, skärpa mig och gå upp innan lunch (en nödvändighet för de tidigare).

De här spill it all out-inläggen känns ju lite lagom roliga - men man måste ju få skryta med det man har! Och om 2010 var året då jag såg ungefär alla serier man kan se är det ju bara att vänta och se vad 2011 blir för år - böcker, övning, feel good och äkta humor?

Det blir en vår i London - jag gick liksom lite miste om den 2010. Det blev en vår i Malmö istället. Om än en tårdrypande, så en damn good one.

Det är väl nu det är dags att säga, jag ångrar ingenting - jag vet inte om det är sant, men ärligt talat så spelar det ingen roll.

Mitt nyårslöfte á 2010 - dvs to do before 2011 lyder ju nämligen, något i stil med, att acceptera. Inte säga att allt kommer bli ok, tänka positivt eller något annat; men acceptera.

Kanske lite som Kübler-Ross modellen - the 5 stages of grief.

Denial, Anger, Bargaining, Depression, Acceptance.

Acceptera, för att kunna gå vidare. Jag bläddrade igenom mina post-its på mitt virtuella skrivbord - gud vet vad jag har samlat på mig där - men på en av de så stod det: "Hallå, orka känna de här känslorna, det är ju en dag imorgon också."

Eller kanske som den dödsdömde fången som fick vård på Seattle Greys sa till Meredith - "What ever makes you sleep at night." Det är precis vad jag behöver - sova, på nätterna (inte från halv fem till ett)!

(För övrigt saknar jag att umgås intensivt med Grey's Anatomy, det är något helt annat när man har 6 säsonger, till synes oändlig, tillgång till dem - men en gång i veckan, juluppehåll, tillfälliga uppehåll - it's not good enough.)

För övrigt 2, så tror jag att det var allt.

lost within space

omfamna urtidsmänniskan i dig

Det är två problem med den här lilla urtidsmänniskan.

Den är livrädd och skräckslagen för ungefär allt.

Vi snackar ingen balans alls - jag menar, man måste ju ta hand om sin lilla urtidsmänniska och få den att känna sig trygg och omhändertagen.

Samt det, att den drar så snabba slutsatser.

Innan du vet ordet av har den sprungit iväg, långt in i skogen.

Och du undrar hur det hände - men den agerar bara på instinkt.

Må hända att tunnelbanan inte är en björn och vi idag kanske är lite mer självständiga än vad som kanske är nyttigt för oss (vi dör inte om vi blir övergivna av vår grupp det finns sätt att lösa också & vi byter miljö och grupp snabbare än den lilla urtidsmänniskan hinner blinka - jag skulle också vara vettskrämd).

Vi kan inte på det personliga planet hindra utvecklingen. Vi kan inte göra om världen som den är idag. Men vad vi kan göra, är att omfamna den lilla urtidsmänniskan i oss och ge den största möjliga trygghet. Rutiner, stabilitet och någon som den kan lita på. Ni är ett oslagbart team - men det krävs att ni jobbar åt samma håll och har ansvarsfördelningen klar.

Det är trots allt urtidsmänniskan som ser till att du inte ständigt och jämt bränner dig på spisen, förstår värdet av att bonda med andra människor & fortplantning. Men kom i håg att urtidsmänniskan är lat, största möjliga effekt för minsta möjliga ansträngning - vem vet vad som lurar bakom nästa krök - högt gräs, inga lejon?

skjut

(någon som minns hösten -08, något i stil med tyst med dig, din elektroaukustiska förorening! ?)

lone, alone

om jag kanske skulle ta och förnya mitt pass

- vill ju inte stå där på flygplatsen i färd med att resa och bli ratad för att mitt pass gått ut - dig kan vi inte flyga hem heller!

jag har ont i huvudet och i ryggen - änglavingen - skulderbladet (en av mina prestigefyllda idrottsskador, kanske skulle lyssnat på farbror Olle när han klappade sig på den runda magen och sa "MUSIKEN, musiken har räddat denna vackra kropp från den skadliga idrotten". den andra sitter i ett lite vekt tredjefinger som fått liiite för många handbollar på sig). i natt kunde jag inte alls sova, allt var kaos och uppochner - men det var ok, för det var första gången på evigheter (typ en vecka).

förra veckan i London gick väl som beräknat. jag tänker till och med tillåta mig till att ge mig en klapp på axeln, för att gå in utan en enda kontrabaslektion (förlåt Elisabeth ^^) i ryggen var både dumdristigt, modigt och bra gjort. jag gjorde bra ifrån mig - men sen är det inte alltid bra är bra nog. även om jag inte tror att det ska vara några problem.

de var glada när jag kom (stort leende) och de var glada
när jag gick (fem minuter senare, "jag ska hjälpa dig ut").

sen då?

det är upp till mig

jag känner det, men det skrämmer mig

visst, min blivande lärare kan ha råkat säga något i stil med; 21 you say, quite mature for a first year student - men med svenska mått mätt och med mina rekord i krumbuktande så låter jag det passera

men det är just det där, med att det är upp till mig som skrämmer mig.

jag har sagt tack och adjö till psykoteamet i Fagersta - de var liksom bara så väldigt fast i här och nu, vecka ut och vecka in, så hade jag lyssnat på de så hade jag varit out of recognition vid det här laget. sisådär sjunde övertrampet jämt kände jag att det räckte. inte ska du väl spela orkester, åka till london, inte kan väl du börja öva utan att vi har sagt de förlösande orden, inte gör det väl något om du sover 11 timmar/dygn, i princip bara tittar på tvserier dagarna i ända & bara äter fil och socker - det låter som något du behöver.

hur länge då?

en månad till? två? resten av mitt liv? - perfekt, då har ni ju i alla fall säkrat försörjningen.

inte för att jag känner mig better of alone, men för att jag har betydligt högre ambitioner för mig själv i form av rent välmående och hellre ensam än i deras sällskap.

Nästan två säsonger Grey's Anatomy senare har Torres kommit ut - Yang har inte gift sig med Dr. Burke, Meredith har fått en lillasyster och Mark Sloan har haft ihop det med little Grey.

Cardioguden med asperger, hon som hoppar in efter dr Burke mellan dr Erica Hahn och Teddy, lär oss att bästa sättet att hantera en panikattack är all over body beröring - Owen har kommit med i bilden, är krigsskadad och jag älskar (!) Derek Shepards mamma.

Jag har ordnat och styrt - träffat snarkdoktorn, ordnat mig en plats i Händels Messiah i helgen (Elisabeth har än en gång hotat att komma och klå upp mig om jag inte hade tagit chansen - musik upplevs bäst inifrån och ut och det är bara råkoolt att vara kontrabasist i Händels Messiah), skickat ett brev till London, övat, pratat med vårdcentralen om en plats i aktiv sjukskrivning-gruppen, kirrat en tid för gratis synundersökning, fått läget under kontroll:

- En depression till följd av ett trauma - eller som min psykoterapeut sa, "ett inre krig till följd av ett trauma" (inte tvärtom). Men det är inte heller värre.

Dessutom har jag testat min flytförmåga - 1000 m över ytan gick alldeles utmärkt.

Utöver det har jag som sagt råkat få i mig 2 säsonger Grey's ... hmmm

ska fundera på den.

jag är leonardo da vinci!

Kroppens anatomi!

Muskler - organ - benstruktur.

Jag lodar runt på internet i jakt på vackra bilder av anatomi, fysik, figur och uppbyggnad. Bombar π med bilder och tankar om att trycka tröjor med revben - hjärtklumpar och lungor

Måla tavlor, andas leva och beundra kroppens vackra underligheter.

Tittar jag för mycket på sjukhussåporna? Har jag känslorna utanpå kroppen nu igen?

(Jag har bara fått ner femte säsongen, revival, av Grey's anatomy textad, på fuckin' franska.)

Denna veckas mission: inte se två säsonger av Grey's. ... Varav parantesen ovan därför är en bra sak. Sa vi något om andra serier? Nya bekantskaper? Senaste avsnittet av gamla favoriter? ??

Har varit lite under vädret. Levt i ovisshetens land - nu är det konstaterat, inte av mig utan av medicinsk expertis att jag huserar ett inre krig, punkt, typ. Nej, men dels det. Till följd av ett påstått trauma och min konstnärliga själ i ett litet existensiellt kaos. Kaos och krig alltså. Tills vidare skriver vi under på planen med fokus framåt.

Leka traumabearbetning, åka till London med min konstnärssjäl och leva, dricka öl och andas.

Bilder: 1 Handprint of Amelia Earhart's hand the first woman to fly solo across the Atlantic Ocean and a women of power, 2 Anatomy of Love by Anna Bond, 3 The anatomy of the 4 and 6 Studies by Leonardo da Vinci from his emperic studies of the human body from here. 5 Illustration from Shutterstock.com

üben macht frei - "höher, breiter, klarer"

Jag åker/kommer inte hem över helgen.

Jag är hemma. Idag som imorgon.

Jag kan inte ruta in min dag, på helgerna sover jag tills jag vaknar - på vardagarna stiger jag upp om jag måste.

Jag vill inte äta matigare mat än marmeladsmörgåsar och fil och flingor, det passar inte.

Jag vet inte om jag äter tillräckligt med proteiner och gud vet vad.

Jag gör som jag brukar och har tänkt halva dagen på att öva men inte övat.

Jag har ont i magen. Igår hade jag ont i huvudet.

Jag känner mig varm, trött och matt alla dagar i veckan.

Jag är inte så sugen på att prata med folk, lite sugen kanske.

Men nu ska jag öva, inte äta mycket mat och ost - öva.

personal message: missing person report

Krullet!

Bloggen, jag;
vi saknar dig!

Var håller du hus, vad håller du på med?

Om du inte passar dig kommer jag att bomba dig med svampbilder
- you better watch out ...

Dessutom nojar jag.
Jag vågar inte börja öva - var är du?

Jag menar, jag vet att du är tillbaka i Oxford och att du har fått ett nytt rum - har du fått en cembalo installerad?
Men var är du?

-"You are so profoundly sad."

-"No, it's just my people are Nordic."

Hästar, brev som kommit fel och cigaretter.

- Mad Men s02e03

-"You are so profoundly sad."

-"You are wrong."