! the mark of excitement !!!!!

GODMORGON!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag har just vaknat efter 14 timmar sömn, och jag känner mig pånyttfödd!!!! Jag har jättemycket energi!!!! Och kanske lite för mycket kaffe!!!!!!!!!!!!!

Oxford gör konstiga saker med ens sömnvanor. Till exempel upptäcker man då och då att klockan är fem på morgonen och man sitter under ett träd bland gotiska ruiner och fryser och pratar om 1800-talspsykologi och tibetansk mysticism. Eller att klockan är halv sex på morgonen och man har just tvingat upp sig själv för att öva trestämmig musik (vilket är något fruktansvärt).

Igår hade jag min första lektion på det berömda klavikordet, inkluderande en stor mängd kaka. Det finns mycket att säga om Bach, men vad man än vill säga så kommer det ändå att låta dumt i jämförelse med vad Bach själv säger. "Look, there's his name!!!!" skrek min lärare i falsett och pekade på en kombination av toner, inflätad mellan de andra stämmorna. "He's talking to you!!!!!".

Att spela gamla klaviaturinstrument kan vara mycket emotionellt. Och oerhört frustrerande, förstås. Men i slutändan fantastiskt. Jag klagade: "jag önskar att jag hade upptäckt det här tidigare!!!!!!", min lärare sa: "var glad att du får upptäcka det nu, på det här sättet!!!!!!!".

Sen sa jag: "vet du att dom ska spela Tannhäuser i vinter i Convent Garden?!?!?!?!" och han svarade: "är det sant!??!?!?!?! Tannhäuser är min FAVORITOPERA!!!!!!!!". För den som vill veta mer om Tannhäuser, klicka här för att läsa en liten text jag en gång skrev.

Så, jag anar nog vad ni har tänkt rakt igenom hela det här inlägget. What's up with the stupid exclamation marks!?!??! Jag undrar snarare: varför är moderna människor så tveksamma till utropstecken? Tja... kanske för att de får en att låta som en jävla tönt (se ovan).

svar på tal

Ett rykte har nått mig: det finns folk som tycker att Wagner är tråkig bara för att han är död.

Ni skulle bara veta --- Wagner beställde alla sina underkläder i rosa silke. En modern, gränsöverskridande man!

"kärlekens natur" #1: uppvaknandet

Det är tidig morgon i december, och solen skiner genom snöflingorna. En viss kvinna sover ovetandes i sitt rum, bredvid sin ettårige son. Det är hennes födelsedag, och utanför smyger en liten orkester genom snön. Ute är det tyst och stilla. Hon vaknar av stråktoner från detta stycke, som han har skrivit åt henne. Efter mycket om och men har hon slutligen fått förenas med den hon älskar. De levde tillsammans i trettio år, och 1883 sörjde hon hans bortgång, vid dödsbädden med den livlösa kroppen i famnen i ett dygn, innan hon kunde möta livet utanför ensam.

Undertecknad vaknade denna morgonen av ett ofantligt behov att snyta sig. Jag hade sovit i en säng i det otroliga rosa huset med vackra stuckaturer i taket. All stress rinner av mig, och idag ska vi vandra runt en hel sjö. Hon lagar frukost åt mig, ser till så att jag dricker nån konstig naturmedicin mot min förkylning, och skrattar åt mig när jag inte fattar hur man loggar ut från skype eller spiller saker på de idiotiska insändarna i DN. Alla har sin beskärda del av begåvning. I eftermiddag ska vi till apoteket, och köpa snytnäsdukar åt mig (jag får skavsår på näsan av hushållspapper). Cicero påstod att äkta kärlek finns bara mellan två nära vänner.

iakttagelser från venusberget

Innan du läser något mer av denna text, tryck först på DEN HÄR länken.

... on one moonlit night, I clambered around the ruins of the Schreckenstein castle wrapped only in a sheet, and delighting myself with the thought that some nearby wanderer might see me and be terrified. On this trip I wrote down in my pocket-book a comprehensive draft of a three-act opera to be called Der Venusberg, and wrote the whole libretto entirely in accordance with this sketch.*

Nu undrar ni förstås: vad fan är det här?! "Venusberg-musik"; ett spöke från mellanstadiets lektioner i sexualkunskap? Och den där texten; en full student med hybris, mitt i natten utanför Uppsala högar? Nej, fel, fel, fel!

Det är Richard Wagner, den store kompositören, som berättar fritt ur hjärtat om ett äventyr ur sin ungdom. När han var gammal och grå dikterade han sitt livs historia för sin tredje stora kärlek och sista fru, som skrev och publicerade texterna i Mein Leben ("Mitt liv", 1880). Richard tillbringade en av sitt livs bästa somrar i en alpstuga (tillsammans med bl a Hans von Bülows fru...), med inspirerande nattliga eskapader och för en gångs skull tillräckligt med mat på bordet**. Ur detta växte sakta operan Tannhäuser fram, en otrolig historia om en mans val och kval mellan sakral och profan kärlek...

På Venusberget bor, inte helt överraskande, kärleksgudinnan Venus och hennes, eh, hov (de dansar till den fantastiska musiken som ni har fått höra). Där hålls Tannhäuser, en stackars sångare, fången. En dag beslutar han sig för att rymma; efter att ha fått alla sina sinnliga begär tillfredsställda vill han söka den gudomliga kärleken.

Ute i den riktiga världen träffar Tannhäuser träffar sin tjej Elisabeth, men vågar inte berätta för henne var han har varit och vad han har gjort. När han deltar i en sångartävling om kärlekens natur och påstår att den mest äkta kärleken är den sinnliga, vägrar hans vänner att tro honom, varpå han säger: well, I doubt you would say that if you've been there, done that... vallfärda till Venusberget, och se själva! Detta ger hela gänget panik, och de övertalar honom att göra en pilgrimsresa till påven och be om förlåtelse, vilket han gör -- och påven säger, "ingen förlåtelse för dig, inte förrän det börjar växa löv på min stav!"

Det hela slutar med att Elisabeth offrar sig av kärlek till sin kille: plötsligt börjar löven spira även i Rom, och Tannhäuser är förlåten... Förutom denna lilla introduktion har jag tre frågor och inga svar som jag vill dela med mig av. Som med de flesta av Wagners verk drabbas lyssnarna av hundra moraliska och filosofiska dilemman samtidigt***.

1. Asså, vad e Tannhäuser för jävla snubbe egentligen!? Vem rymmer frivilligt från denna plats, och vem kan någonsin få sina "sinnliga begär" fullständigt tillfredsställda?

2. Vad ska man egentligen tycka om den här uppdelningen av sakral och profan kärlek? Är det nödvändigt? Varför ska Tannhäuser be om förlåtelse för vad han har gjort -- kan man inte både ha kakan och äta upp den? Är inte det egentliga problemet i det här dramat att vi har splittrat två saker som egentligen hör ihop?

3. Och den stora frågan: är Wagner en obotlig (och smått störd) romantiker som tror på förlåtelse och förlösning genom kärlek? I så fall, är det inte lite unket? Är Elisabet, den självuppoffrande kvinnan, bara ett offer (för Tannhäuser, och för en nedrig kvinnosyn) eller gör hon något beundransvärt? Det är intressant att det är Elisabet (föremålets för Tannhäusers "djupare" kärlek) och inte Venus som offrar sig för att sin älskade ska kunna leva i frid. Kanske är det så att vi måste känna djup, icke-romantisk/sinnlig kärlek för att verkligen våga uppgå helt i den andre och offra oss själva för honom eller henne (detta går även att relatera till fotnot 1 om hushållsproblematik: VEM i hela världen är beredd att laga mat åt någon varje dag i 60 år?)****.

Now: discuss!


Pussar////krullet!!!1
Mitt första inlägg som inte-längre-gästbloggare-utan-på-riktigt. Hurra!


FOTNOTER:

* Richard Wagner, My life, p. 225.

** framdukad varje kväll av hans egna fru -- kära läsare -- TÄNK ER: varje kväll, när man kommer hem, har NÅGON LAGAT MAT åt er! Tanken svindlar, blodet rusar genom kroppen. Uppföljare (kanske under titeln "Kärlekens sanna natur") och förklaring utlovas.

*** Detta är mycket intressant och värt ett inlägg i sig. Hört på stan om Wagners musik:
"vadå, va inte han nazist, ja kan ju inte lyssna på nazistmusik liksom!",
"den här musiken är förkastlig ur ett religiöst, genusmedvetet, queerteoretiskt och allmänt moraliskt perspektiv... för att inte tala om kompositören själv, som verkar ha varit genomrutten!", samt
"alltså... det här musiken påverkar mig på ett obehagligt sätt! Den berör mig utan att jag har gett tillåtelse till det!"

**** Om du som råkar läsa det här inlägget känner dig träffad, så ta och skriv ett svar, eller varför inte bara ring mig direkt på 08-5--------, så kan vi träffas för en 'fika'. Gräddbakelser, smält choklad, hela kittet...

wagnerian, om än blott för en dag

jag lever, jag lever, jag lever

och jag är nästan wagnerian, om än blott för en dag

spela orkester, det är lite det som gör livet värt att leva

hänga med Wagner, Brynhilde och Siegfried hela dagen

spela starkt, mycket och vackert

fullt brass, wagnertubor, bastrumpet, 6 harpor

det är lycka!

och lite ömma fingrar för en sån god sak, det är verkligen smällar man kan ta!

Nån Wagnerian blir jag knappast

4 timmar Wagner, någon? Siegfried, tredje delen av fyra i Wagners operaserie Niebelungens ring. Svt 2 gör storsatsning och sänder Stockholmsoperans uppsättning på bästa sändningstid var tredje lördag, eller nåt, från halv åtta till tolv. Tja, i gott sällskap var det inte så illa. Men allting är så uuutddrraaaggeeet, så lite aktion, men med ett och annat tillfälle till skratt.
Det var trevligt, fast jag bangade slutet, nån gång runt tio. Fortsatte från minibiosalong till soffhäng med Mamma Mia i Västgården, inte fy skam.
Kvällens enda minus är kanske det snöblandade regnet som faller. Du blir blöt, blöt, blöt och kall.

bicycle to Ingesund it is

then, bicycle to Ingesund it is
tuch the bass and bicycle
eat some porridge
tuch the bass and
bicycle

titta på Wagner, Johanna bjöd mig
alltid något
tråkigt bara med vädret, jag tror det är lusigt värre