När jag flyttade in på Fosievägen för en månad sen så höll jag mig mest därifrån. Sen i förra veckan kom mina föräldrar ner med ett par gardiner hemifrån, lite knäckebröd och örtsalt (förutom att de tog med mig och Mattias på en liten minisemester till Österlen)
I slutet på förra veckan bestämde jag mig för att ge stället en chans. Jag tog hit min kontrabas och min smutstvätt liksom för att markera för mig själv att det är här jag bor, det här är mitt hem. Det sammanföll med att hon som tidigare bott här flyttade ut (det är en tredje som äger lägenheten som kommer hem först i september). Vi letade runt lite efter inneboende, det kom förbi två tjejer, vi mailade med en Olof som läste ljudteknik. Sedan flyttade P ut och jag ärvde hemmet, letandet och en hel massa annat.
Tidigare hade det varit en smått kaotisk, anarkistisk ordning. Inte lite skit i hörnen, ett överfyllt skafferi där tidigare inneboende hade lämnat och utvidgat förråden. Samma gällde kylskåpet och tja, det mesta.
Jag gillar kaos, men ett ordnat kaos.
Så när vi till slut hittade den perfekta (?) inneboende. En mkt trevlig ung kvinna från Marocko med en barn på ett år (ett udda val, men udda är intressant). (Dottern är bara alldeles för gullig). Så insåg jag hur huset såg ut. Som ett slagfält. I dagarna tre har jag därför städat och fejat.
Kylskåpet, sylt som gick ut 2006.
Skafferiet, sesamkakor som gick ut 200?
Köksfönstret som inte såg ut att ha blivit tvättat, sen ungefär förra istiden.
And more to come.
Jag hatar att städa, men det är ett nödvändigt ont.
Inlägg
