iakttagelser från venusberget

Innan du läser något mer av denna text, tryck först på DEN HÄR länken.

... on one moonlit night, I clambered around the ruins of the Schreckenstein castle wrapped only in a sheet, and delighting myself with the thought that some nearby wanderer might see me and be terrified. On this trip I wrote down in my pocket-book a comprehensive draft of a three-act opera to be called Der Venusberg, and wrote the whole libretto entirely in accordance with this sketch.*

Nu undrar ni förstås: vad fan är det här?! "Venusberg-musik"; ett spöke från mellanstadiets lektioner i sexualkunskap? Och den där texten; en full student med hybris, mitt i natten utanför Uppsala högar? Nej, fel, fel, fel!

Det är Richard Wagner, den store kompositören, som berättar fritt ur hjärtat om ett äventyr ur sin ungdom. När han var gammal och grå dikterade han sitt livs historia för sin tredje stora kärlek och sista fru, som skrev och publicerade texterna i Mein Leben ("Mitt liv", 1880). Richard tillbringade en av sitt livs bästa somrar i en alpstuga (tillsammans med bl a Hans von Bülows fru...), med inspirerande nattliga eskapader och för en gångs skull tillräckligt med mat på bordet**. Ur detta växte sakta operan Tannhäuser fram, en otrolig historia om en mans val och kval mellan sakral och profan kärlek...

På Venusberget bor, inte helt överraskande, kärleksgudinnan Venus och hennes, eh, hov (de dansar till den fantastiska musiken som ni har fått höra). Där hålls Tannhäuser, en stackars sångare, fången. En dag beslutar han sig för att rymma; efter att ha fått alla sina sinnliga begär tillfredsställda vill han söka den gudomliga kärleken.

Ute i den riktiga världen träffar Tannhäuser träffar sin tjej Elisabeth, men vågar inte berätta för henne var han har varit och vad han har gjort. När han deltar i en sångartävling om kärlekens natur och påstår att den mest äkta kärleken är den sinnliga, vägrar hans vänner att tro honom, varpå han säger: well, I doubt you would say that if you've been there, done that... vallfärda till Venusberget, och se själva! Detta ger hela gänget panik, och de övertalar honom att göra en pilgrimsresa till påven och be om förlåtelse, vilket han gör -- och påven säger, "ingen förlåtelse för dig, inte förrän det börjar växa löv på min stav!"

Det hela slutar med att Elisabeth offrar sig av kärlek till sin kille: plötsligt börjar löven spira även i Rom, och Tannhäuser är förlåten... Förutom denna lilla introduktion har jag tre frågor och inga svar som jag vill dela med mig av. Som med de flesta av Wagners verk drabbas lyssnarna av hundra moraliska och filosofiska dilemman samtidigt***.

1. Asså, vad e Tannhäuser för jävla snubbe egentligen!? Vem rymmer frivilligt från denna plats, och vem kan någonsin få sina "sinnliga begär" fullständigt tillfredsställda?

2. Vad ska man egentligen tycka om den här uppdelningen av sakral och profan kärlek? Är det nödvändigt? Varför ska Tannhäuser be om förlåtelse för vad han har gjort -- kan man inte både ha kakan och äta upp den? Är inte det egentliga problemet i det här dramat att vi har splittrat två saker som egentligen hör ihop?

3. Och den stora frågan: är Wagner en obotlig (och smått störd) romantiker som tror på förlåtelse och förlösning genom kärlek? I så fall, är det inte lite unket? Är Elisabet, den självuppoffrande kvinnan, bara ett offer (för Tannhäuser, och för en nedrig kvinnosyn) eller gör hon något beundransvärt? Det är intressant att det är Elisabet (föremålets för Tannhäusers "djupare" kärlek) och inte Venus som offrar sig för att sin älskade ska kunna leva i frid. Kanske är det så att vi måste känna djup, icke-romantisk/sinnlig kärlek för att verkligen våga uppgå helt i den andre och offra oss själva för honom eller henne (detta går även att relatera till fotnot 1 om hushållsproblematik: VEM i hela världen är beredd att laga mat åt någon varje dag i 60 år?)****.

Now: discuss!


Pussar////krullet!!!1
Mitt första inlägg som inte-längre-gästbloggare-utan-på-riktigt. Hurra!


FOTNOTER:

* Richard Wagner, My life, p. 225.

** framdukad varje kväll av hans egna fru -- kära läsare -- TÄNK ER: varje kväll, när man kommer hem, har NÅGON LAGAT MAT åt er! Tanken svindlar, blodet rusar genom kroppen. Uppföljare (kanske under titeln "Kärlekens sanna natur") och förklaring utlovas.

*** Detta är mycket intressant och värt ett inlägg i sig. Hört på stan om Wagners musik:
"vadå, va inte han nazist, ja kan ju inte lyssna på nazistmusik liksom!",
"den här musiken är förkastlig ur ett religiöst, genusmedvetet, queerteoretiskt och allmänt moraliskt perspektiv... för att inte tala om kompositören själv, som verkar ha varit genomrutten!", samt
"alltså... det här musiken påverkar mig på ett obehagligt sätt! Den berör mig utan att jag har gett tillåtelse till det!"

**** Om du som råkar läsa det här inlägget känner dig träffad, så ta och skriv ett svar, eller varför inte bara ring mig direkt på 08-5--------, så kan vi träffas för en 'fika'. Gräddbakelser, smält choklad, hela kittet...