Precis när jag tror att livet är slut as I know it.

2010 har innehållit väldigt, väldigt lite böcker, tidningar, skriven text och väldigt, väldigt, väldigt mkt tvserier (tom. en och annan film - även om jag i regel är lite anti film).

Det har varit Grey's Anatomy, from the very begining, for the very first time.

På temat, Private Practice.

House. Scrubs.

Dexter. Brothers and Sisters.

How I Met Your Mother, 30 Rock.

Gossip Girl, 90210

True Blood!

Nip/Tuck

Crossing Jordan, Ally McBeal.

Cougar Town, Gary UnMarried, Nurse Jackie,

Ni förstår ju själva - juluppehåll ...

Lösningen?

Mer serier!

Och on top of that - bra sådana.

The Big Bang Theory & seriöst Life Unexpected.

Hysteriskt rolig och feelgood. The perfect combination.

Jag gav dock upp Glee efter halva första säsongen - så ovärt. Allt som börjar likna musikal går fetbort - tillfälliga musikalinslag för att liva upp en serie på sjätte säsongen inklusive.

Eller borde jag kanske hellre skriva ingen nämnd ingen glömd?

Jag borde skriva, tack och lov att Nip/Tuck äntligen, äntligen är slut. För den var verkligen inte bra inflytande. Nördar, olösbara sjukdomsdilemman och fosterbarn är såå, såå mkt bättre än fettsugning och bröstinplantat.

Men bäst av allt är kanske att åka tillbaka till London, get a room (vilket jag ska, vilket jag HAR!!!), plugga, öva, skärpa mig och gå upp innan lunch (en nödvändighet för de tidigare).

De här spill it all out-inläggen känns ju lite lagom roliga - men man måste ju få skryta med det man har! Och om 2010 var året då jag såg ungefär alla serier man kan se är det ju bara att vänta och se vad 2011 blir för år - böcker, övning, feel good och äkta humor?

Det blir en vår i London - jag gick liksom lite miste om den 2010. Det blev en vår i Malmö istället. Om än en tårdrypande, så en damn good one.

Det är väl nu det är dags att säga, jag ångrar ingenting - jag vet inte om det är sant, men ärligt talat så spelar det ingen roll.

Mitt nyårslöfte á 2010 - dvs to do before 2011 lyder ju nämligen, något i stil med, att acceptera. Inte säga att allt kommer bli ok, tänka positivt eller något annat; men acceptera.

Kanske lite som Kübler-Ross modellen - the 5 stages of grief.

Denial, Anger, Bargaining, Depression, Acceptance.

Acceptera, för att kunna gå vidare. Jag bläddrade igenom mina post-its på mitt virtuella skrivbord - gud vet vad jag har samlat på mig där - men på en av de så stod det: "Hallå, orka känna de här känslorna, det är ju en dag imorgon också."

Eller kanske som den dödsdömde fången som fick vård på Seattle Greys sa till Meredith - "What ever makes you sleep at night." Det är precis vad jag behöver - sova, på nätterna (inte från halv fem till ett)!

(För övrigt saknar jag att umgås intensivt med Grey's Anatomy, det är något helt annat när man har 6 säsonger, till synes oändlig, tillgång till dem - men en gång i veckan, juluppehåll, tillfälliga uppehåll - it's not good enough.)

För övrigt 2, så tror jag att det var allt.

#prataomdet

Jag hämtar min syster vid tåget och i bilen på vägen hem pratar vi om #prataomdet*. Jag har bara hört talas om det, inte riktigt fått något grepp om det eller kollat upp det. Hon ger mig länken till prataomdet.se och jag läser sida upp och sida ner. Jag kan inte sluta, men det gör ont.

Jag inser att vi måste våga vara människor som inte går över varken våra egna eller andras gränser - inte tassar omkring i gråzoner.

Och som tar gränser för vad de är. Ett nej ska inte behöva förhandlingsbart.

Och en tvekan ska tas på allvar.

Och jag vill aldrig, aldrig mer vara 15 och tro, att jag är kär och att någon ser mig, bend over backwards för att saker ska vara bra, utforska världen men inte reagera på tveksamheter och övertramp - vara osäker och inte inse när människan i andra ändan av är minst lika osäker hen med, men agerar ut det på ett helt, helt annat sätt. Jag vill ta den 15 åringen i handen och säga att du är bra och saker ska ske lika mycket på dina villkor som på någon annans.

Och jag hittar ett utdrag ur dikten Text till min son av Olivia Bergdahl på en blogg och det träffar mig i hjärtat - kanske hela dikten ännu mer.

H.264

H.264

*"I samband med ett samtal om mediebevakningen kring Assange-fallet började Johanna Koljonen twittra om de gränsdragningar, gråzoner och övertramp som förekommer i sexuella situationer. Hundratals följde Koljonens exempel på Twitter under rubriken#prataomdet, ett samtal som sedan fortsatt att utvecklas och fördjupas.

...

Vi behöver ett språk för sex utan skam, vi behöver fundera kring våra egna och andras gränser. Något ska förändras. Vi ska våga #prataomdet."

det är ok

"& vad gör jag?! jag åker spårvagn!"

jag har ena fantastiska helger, fjärran från allt vad sex drugs och lite hederligt slagsmål heter -

igår bonade jag golv och tvättade väggar, idag låg jag i sängen, löste korsord på kökssoffan och kokade berlottibönor - sen hade jag ont i ryggen (misstänker starkt att de avklippta vingarna börjat bete sig som inåtväxande hårstrån - som om själar kunde flyga)

hur får jag utlopp för mina extroverta känslor?

jag hamrar på lakritskarameller och kokar knäck.

HD H.264

HD H.264

För mer spårvagnsmusik - The Tram Sessions.

För mer Navid Modiri & Gudarna - Min ofödde bror (samt en random korvgubbe)

ewe tipsar

/Ewelina genom Karin

jag är kall om näsan, vaken och skrattar seriöst åt Katherine Heigl i filmer som Knocked up* och 27 dresses

*seriöst kul film

(etiketten senromantik är humor i kvadrat här - bara så ni inte missar det)

pig or cow

Tillbaka till Grey's Anatomy (se avsnittet här)

"... as Jeff says my feelings doesn't always fit the situation. If my food is over cooked in a restaurant, I get enraged; I want to kill the waiter. But I don't. I politely ask him to take the meal back and bring it the way I asked for it. I spend my days making myself smaller, more acceptable - that's OK. Because at night, on stage, I get to experience the world the way I feel it. Indescriable rage, unbarable sadness, huge passion. At night on stage, I get to kill the waiter and dance on his crage. And if I can't do that, if all I have left is a life of making myself smaller - then I don't want to live."

Christina Yang står inför ett val - hon måste välja.

Cardiogodess eller kärlek. - Meredith försöker hantera situationen genom att jämföra med om någon har en ful bäbis - båda parter vet, men det är inget man säger uttalat. Yang kan inte förklara för Owen att hon till och med väljer bort honom för att Teddy ska stanna (cardiogudinnan ska få hennes kärlek) - det är något man bara inte säger.

Surgery or love? Surgery or love?

Izzy kommer tillbaka och säger ett, kanske, sanningens ord: "Surgery is just a job. It's not the thing you come home to, it's the thing you come home from." Eller hur är det egentligen? Vad spelar vilken roll? I stundens hetta. I would rather die than not get to experience the world the way I feel it?

Personerna bakom Grey's kommentar på avsnittet (för övrigt en av min systers favoritbloggar)

Edit:

"In surgery, the healing process begins with a cut, an incision, the tearing of flesh."

Owen kysser Yang och säger - "You think that surgery is gonna make you feel, you think a successfull career is gonna make you happy, you think you know things and nothing else matters, no one else matters; people do matter, I matter - we matter. You don't get to toss me aside, I won't let you."

- "We have to damage the healthy flesh to expose the unhealthy. It feels cruel and against common sense."

Och Meredith, av alla människor, säger till Izzy: "You don't just walk away from people, you don't just throw people away - Please don't go, this is your home

Men det är inte så.

"(against common sense) but it works - you risk exposure for the sake of healing. and when it's over - when the incision is made. you wait. you wait and you hope that your patient will heal, that you havn't just made your patient worse."

Nästan två säsonger Grey's Anatomy senare har Torres kommit ut - Yang har inte gift sig med Dr. Burke, Meredith har fått en lillasyster och Mark Sloan har haft ihop det med little Grey.

Cardioguden med asperger, hon som hoppar in efter dr Burke mellan dr Erica Hahn och Teddy, lär oss att bästa sättet att hantera en panikattack är all over body beröring - Owen har kommit med i bilden, är krigsskadad och jag älskar (!) Derek Shepards mamma.

Jag har ordnat och styrt - träffat snarkdoktorn, ordnat mig en plats i Händels Messiah i helgen (Elisabeth har än en gång hotat att komma och klå upp mig om jag inte hade tagit chansen - musik upplevs bäst inifrån och ut och det är bara råkoolt att vara kontrabasist i Händels Messiah), skickat ett brev till London, övat, pratat med vårdcentralen om en plats i aktiv sjukskrivning-gruppen, kirrat en tid för gratis synundersökning, fått läget under kontroll:

- En depression till följd av ett trauma - eller som min psykoterapeut sa, "ett inre krig till följd av ett trauma" (inte tvärtom). Men det är inte heller värre.

Dessutom har jag testat min flytförmåga - 1000 m över ytan gick alldeles utmärkt.

Utöver det har jag som sagt råkat få i mig 2 säsonger Grey's ... hmmm

ska fundera på den.

jag är leonardo da vinci!

Kroppens anatomi!

Muskler - organ - benstruktur.

Jag lodar runt på internet i jakt på vackra bilder av anatomi, fysik, figur och uppbyggnad. Bombar π med bilder och tankar om att trycka tröjor med revben - hjärtklumpar och lungor

Måla tavlor, andas leva och beundra kroppens vackra underligheter.

Tittar jag för mycket på sjukhussåporna? Har jag känslorna utanpå kroppen nu igen?

(Jag har bara fått ner femte säsongen, revival, av Grey's anatomy textad, på fuckin' franska.)

Denna veckas mission: inte se två säsonger av Grey's. ... Varav parantesen ovan därför är en bra sak. Sa vi något om andra serier? Nya bekantskaper? Senaste avsnittet av gamla favoriter? ??

Har varit lite under vädret. Levt i ovisshetens land - nu är det konstaterat, inte av mig utan av medicinsk expertis att jag huserar ett inre krig, punkt, typ. Nej, men dels det. Till följd av ett påstått trauma och min konstnärliga själ i ett litet existensiellt kaos. Kaos och krig alltså. Tills vidare skriver vi under på planen med fokus framåt.

Leka traumabearbetning, åka till London med min konstnärssjäl och leva, dricka öl och andas.

Bilder: 1 Handprint of Amelia Earhart's hand the first woman to fly solo across the Atlantic Ocean and a women of power, 2 Anatomy of Love by Anna Bond, 3 The anatomy of the 4 and 6 Studies by Leonardo da Vinci from his emperic studies of the human body from here. 5 Illustration from Shutterstock.com

Her Majesty!

Åh, ni får säga vad sjutton ni vill. För det här är fantastiskt!

Gamla minnen och bara så jäkla bra!

Högstadiet igen och igen och igen!

Eleanor Rigby - "All the lonley people; where do they all come from?"

spöket bloggar

kontring; fyra i rad - the good kind

De förtjänar en plats i ens hjärta, nära nära ens hjärtslag.

nytt inlägg: ett fynd i sajbervärlden: "Film: Så tränas en kantarellhund"

Förra hösten från Svampbloggen- märk väl den fantastiska

låten och smått oförglömliga kommentarer som:

"hunden älskar att arbeta"

"träna på spontana lägganden"

"det är viktigt att ligg blir ett odelat positivt beteende"

"doften blir snart en stark signal för att lägga sig ner"

"nu lägger vi kantarellen på marken, där den hör hemma"

"I'm done playing games."

Lets be Dr. Bailey och anesthesiologist Ben Warren.

Replaying, revisiting and remembering end of season 6

Grey's Anatomy - happy to know you'll be back in next week

I've missed you all!

Jag har inte kommit till de två sista avsnitten - det är då tårarna kommer...

Det är bra att de snart är tillbaka, vill inte gå igenom det här annars.

karin gillar:

live update:

"För att ligga bra till hos mina föräldrar kan det vara bra att han heter Åke."
"Vi hade en get på stallet i Säffle som hette Åke."

För att förklara handlar det alltså om att Filip och Fredrik ska hjälpa fyra ensamma själar i Värmland att hitta sällskap. Det verkar helt galet så här långt - 6.49 in i programmet.

Men säg inte att inte vi alla har våra små underligheter som vi letar efter hos en partner...

Sedan liftar man mycket i Säffle.

Och alltså - den här Danielsson - är det någon vi känner Fredrik?

hmm

ja, alltså nu när jag råkade nämna det så måste jag väl se vad det är

jag ska se - lite sällskap - de är ju ändå i Värmland

ett inlägg om knark

Vi har ju pratat serier förut. Heroes, Kenny Starfighter, ja ni minns.
Vi har haft vårt första möte i ASK - anonyma serieknarkare.

Första steget är att erkänna för sig själv.
Men fuck that shit.

Jag har upptäckt True Blood! Jag har knarkat vapyrer, slem och blod!
Den kom, jag såg och segrade. 4 säsonger gick alldeles för fort.
Säsongsavslutningen var nu i helgen. Jag såg det i förmiddags.

Som en sann vilsen ande ställde jag genast frågan - vad nu?
Var är mitt nästa byte.
Så kommer jag på, kanske hälsa på gamla bekanta - se hur de har det.
Och vet ni?

Nästa vecka är den stora upptaktsveckan!!!

Seriepremiär på seriepremiär!
House, Grey's Anatomy, Private Practise, Brothers & Sisters & Dexter!!
Allesammans på en och samma vecka - och vad innebär inte det.
Man kan se vad som hände då senast man träffades för att vara taggad och up to date.
Heroes har dock gått i graven, vila i frid, men gott var väl kanske det & Mad men har ju redan börjat (i senaste avsittet vaknar Don Draper till och börjar träna - sug på den - vampyrreferens?).

Så om ni undrade, så kan jag lugna er med att säga, jag kommer vara ok!
(och som om inte det skulle räcka har jag hört att de kör en ny säsong av Mamma söker på TV3 - går ju bara inte att missa, eller om det var Filip och Fredriks Lite sällskap jag skulle påa - jag har visst glömt hur man är creddig - men det är ok - jag gillar ocreddiga människor - som Wagner typ)

idag diggar vi pop