voine, voine

oj oj oj
dålig fart här må jag säga

kan det bero på att jag suttit i orkester 6 timmar om dagen den senaste veckan - här ska det inte tas det lugnt inte - eller på att jag är ute och äter pannkakor hos kompositörer, dricker choklad mitt i natten, åker på buss-safarin, lyssnar på Mozartkvintetter och snusar på mina sista nytvättade lakan hemifrån.

hum hum, tror mkt på den sista - de är väldigt inbjudande. speciellt i kombination med 6 timmar brittisk orkestermusik (han Vaughan Williams och han Gustav Holst, som alltså också är inböling här) - och då spelar vi alltså inte Planeterna, utan en hel massa annat (ni vet Beni Mora, Perfect fool, St Pauls suite osv ni vet)

sen låter jag bli att tvätta håret - i vanlig ordning kan väl tyckas - men här snackar vi separata kranar i extremum; i badkaret; utan duschslang; ska jag alltså typ, jag vet inte vad, stoppa huvudet underkranarna, sjukt oergonomiskt, eller tvätta det(+ mig) i "smutsigt" badvatten? tror inte de tänkte till där riktigt - dessutom verkar bara min varmvattenberedare räcka till ett lagom 30 centimetersskvalp - vilket gör att det iskalla badrummet blir mer än outhärdligt. voine, voine. till och med jag börjar bli lite konfundersam över hur det här ska gå. *väntarpåattdetblirvår*

något mer på tapeten?

en halv vecka med ont i halsen, semi-feber

samt en mkt arg busschaufför som kastar av snälla kontrabasister som bara vill ta sig in till skolan en söndag för att repa

och att jag är kissnödig*

*det är som sagt väldigt kallt på toaletten**

**vilket dock bärs upp av att jag har en mkt fin gardintoffs att dra i för att det ska bli ljust - varde ljus säger jag och drar i toffsen (hon hollywoodtanten skulle bli grön av avund!)

"jag blir glad av orkester"

fem timmar på måndag eftermiddag till mitt i natten klockan nio

kontrabaslektion, musikhistoria, alexanderteknik och practical musicianship avklarat.

Dvořák och Janáček står på programmet

vi repar hela veckan, parallellt med övning och skolarbete

det är mycket, svart och klurigt

orkester - fett bra läge att spana in folk på. bedöma motivation, entusiasm, hållning, utstrålning.

ingen orkar hålla masken i fem timmar, höhö

men man lever, man ler och andas (samt försöker låta bli att spänna sig i alla möjliga och omöjliga muskler samtidigt som man koncentrerar sig till max).

kontrabasister ska alltid ha så mycket grejer med upp på scenen. det är kakor. nån har en extra stol. ett fotblock. det är harts, trasor, vatten och trasmattor.

vi har det ganska bra när vi sitter och räknar 39 takters paus.

idag rök en stråkspets, det är alltså inte bara tagel som ryker

Bass is definitly best!

Double bass philosophy is perfectly appropriate at this time of the day. Quotes from François Rabbath's 3rd book of "Nouvelle Technique de la Contrebasse" It's astonishing:

A physical and psychological approach to the double bass

How is it that most double bassist are incapable of finding a way to hold the instrument without inflicting torture on the body? How is it that they have not discovered the use of the force of inertia (my note: disposition to remain inactive)?

...

Each player's own physique and personality must determine his relationship with the instrument. One must carry out one's own research on oneself and one's instrument.

...

Instead of the obstinate repetition of a movement to overcome an obstacle, we must learn to find the cause of the obstacle.

...

MOVEMENT - SPACE - TIME

Movement = fingering. The fingering determines different movement of the hand, and consequently of the arm. These movements must be considered in their entirety: the placing of the fingers is only a detail in a larger conception of movement. This idea of movement must become the guiding line for the fingering (the opposite of the usual relation).

Space ... The word "space" must be remembered. I never say a note is out of tune; I say the space is not correct.

...

Travelling along the fingerboard of an instrument with complete confidence, eliminating trial and error, chance, achieving an accurate space-time movement to reach a note, wandering freely across conqured and familiar territory, that is the dream of every instrumentalist.

...

In order to reach this goal, it is essential to become concious of one's own body and movements. Unfortunately we are not prepared for this. Instead of being taught to develop our movements, we are often forced to reduce them ... This results in short and cramped movements - physical blockages which are multiplied by the fear of the instrument's difficulty (perpetuated by most teachers). In fact the player's movement should be as natural and familiar to him as walking.

The double bass!

I love playing the bass. It's full of opportunities!

It's amazing playing the orchestra. It's actually real fun training your technique, finding new and even sometimes easier ways of doing things. The freedom of choise this gives you!

Don't fight nature, bass is best!

wagnerian, om än blott för en dag

jag lever, jag lever, jag lever

och jag är nästan wagnerian, om än blott för en dag

spela orkester, det är lite det som gör livet värt att leva

hänga med Wagner, Brynhilde och Siegfried hela dagen

spela starkt, mycket och vackert

fullt brass, wagnertubor, bastrumpet, 6 harpor

det är lycka!

och lite ömma fingrar för en sån god sak, det är verkligen smällar man kan ta!

free at last, free at last...

Vill jag så kan jag, är det inte så det borde låta - alltid.

Klockan är inte ens 23.59...

Jag har fått ett ok. Jag har fått iväg min uppsats utan alltför mycket tekniska krångel (jo, alltså jag var tvungen att prova två lösenord och i stillsam panik försöka gå igenom - glömt ditt lösenord? en gång utan att komma in... tredje gången gillt, ska inte det gå det?)

Jag har fått ihop någonstans bortemot 1300 ord

och inte vilka ord som helst, utan jäkligt bra sådana!

Knappt något ordbajseri, utan ord av omtanke och mening.

Och är det inte när nöden är som störst som människor bekänner färg - Till det bättre ska jag säga (om jag ens har rätt i detta antagande - men jag låtsas som om det regnar och säger det med pondus)!

Louisa mittemot tittade in i mitt rum ungefär en gång i kvarten och frågade hur det gick.

Hon stod ut med mitt blaj om vita tavlor och tysta kompositioner (för det är vad jag dealat och haft ångest över i över en vecka) - Hon sa till och med att det var bra. Inte ok, utan bra.

Jag kan faktiskt stå över känslorna av otillräcklighet och säga att det där, det gjorde jag ganska bra ändå.

Mot slutet blev det kanske lite mycket ord och lite lite tanke - men det allra mesta skrev jag med viss eftertanke. Med så mycket frihet och idisslad fakta som jag bara hunnit med efter min minst sagt lite långsamma start...

Jag kan bara checka av förra inlämningsuppgiftens lista (och tänka att den som kommer efter det här kanske blir värre, om än på en annan nivå):

• Jag har använt verb.
• Jag har använt ord jag begriper.
• Jag har skrivit korta meningar.
• Jag har skrivit begripliga meningar framför allt.
• Jag har låtit röda trådar löpa genom min uppsats (om än, på vissa håll, lite dåligt sammanfogade ^^)

Jag klarade det. Jag sa nog aldrig det själv, snarare;

hur ska det här gå, hur ska det här gå, vojne, vojne, hur ska det här gå?

Men allt utom att ge upp är en vinst. Att sen slänga in några snygga tankar och sköna referenser, det skadar ju inte.

Jag har dessutom fått komplimanger av en främmande människa för hur jag hanterar min panik - på tal om att inte vara färdig med sin uppsats och ändå snällt infinna sig och sköta sina åtaganden. Men att jag inte var färdig tidigare har jag bara mig själv att skylla - det ska väl inte gå ut över mig heller?*

Dröm sött - för det tänker banne mig jag göra!

* I den meningen att, mitt jag i nuet inte ska behöva ta alltför mycket skit av det jaget samlat på sig åt mig.

Det är skillnad på konsekvenser och konsekvenser.

bass curry!

Karin has been refered to as a lesbian girl from Sweden is coming to college next year.

I would like to deny that.

Sen har jag blivit påtvingad att vara bisexuell; du är visst bi. You so are!

Inte det heller, I'm a afraid not.

Men vi hade mkt trevligt i alla fall!

lunchkonversation

-may I ask where you come from? jag kan inte riktigt placera dig, frågar mitt lunchsällskap

-would you like to guess, frågar jag vänligt?

han säger att han nog inte vågar

jag säger Sverige och undrar vad han hade gissat på

-jag funderade på Norge, men vågade inte säga något, säger han

efter en stund frågar han försynt

-isn't ABBA Swedish?

-yes, and IKEA!

-ah, IKEA, yes of course.

-and H&M.

-I didn't know.

-and Skype and Spotify!

-everything good seems to come from Sweden, ABBA, IKEA, H&M, Spotify...

-and me!

-and you!

han spelade horn

kantinsnubben som brukar försöka sig på att prata svenska varje gång jag eller mikaela kommer in i cafeterian frågade idag om han och jag kunde åka till Sverige. Jag sa till hans besvikelse nej.

tisdag

Basfika med Eva. Ibland behöver man bara få komma iväg. Vägg i vägg med Starbucks på Glocester Road ligger ett fik i samma prisklass med riktiga skedar, bordsservering och där man faktiskt får sitta i lugn och ro. Win-win!

Nu ska jag packa ihop min kontrabas för att bege mig nerför trapporna till College för lunch och sen uppför trapporna till Durrington Room, Colleges högst belägna rum utan fungerande hiss. Vi ska ha kontrabas-faculty class där och ingen vet vad vi faktiskt ska göra. Antingen ska vi göra någon slags oförberedd master class eller orkesterklass eller något helt annat.

och ni måste skicka den där vita springaren som jag väntar på, livet utanför college och övningsrummet är lite trist

nu är det är revolution på gång!

Senaste igår vid frukosten hörde jag beklagande röster över folk som lämnade sina instrument uppackade, ockuperandes rum, inte basister då, men; speciellt de med ett piano i - man kunde åtminstone välja rum att ockupera, det var tonen och stämningen & jag förstår.

Vi är två basister här, Rosie och jag, vi är ett 15-tal musiker, det finns ett tio-tal övningsrum.

Övningsrummen som finns här är strikt vita, opersonliga, smått överakustiska, dåligt ljudisolerade (du hör vad du, samt vad personen i rummet brevid, tänker) - men bara att de finns är toppen!

College har också övningsrum, många - dock hög efterfrågan och hög omsättning - som basist är det nästan som inte värt att boka ett rum för en halvtimme här, 40 min där. Kontrabas är till syvende och sist inte, fysiskt sett, ett särskilt graciöst instrument.

College har ett 20-tal basister - vilket är fantastiskt - 3 basrum - inklusive undervisning - trångt!

Det bästa med baskompisar är att du har någon att bolla idéer med och någon att låna hartsch och noter av!

torsdag

idag har jag blivit kompis med en amerikansk operasångare

vi lekte en lek, vem som var bästa dissaren, jag tror jag vann för han klagade för Mikaela att jag var elak mot honom, men jag gav honom glimten i ögat och så sa han lite purket till mig att det var ju hans roll... 1-0 till mig

jag har hängt på lektioner med mina gehörs-/historie-/first year seminar class-grabbar

bra längta hem-musik är Navid Modiri & Gudarna – Kung Midas

vi har en fin blogg på Fanatic gillar stilen

jag har dessutom gjort blundern att förolämpa landet jag befinner mig i, jag sa att de har uselt kaffe, men det är ju sant

det har kommit nya avsnitt av Heroes, fjärde säsongen kan börja

& jag måste erkänna att kanske är det trots allt romantik jag letar efter

hur fina är inte de här:

bilder från Chris Craymer Romance som Sandra Beijer bakom niotillfem tipsade om.

Lôndon

Royal Albert Hall under Proms

Telefonkiosk

Themsen, London Eye

Måndag morgon, klockan är halv nio och Caroline, min kontrabaslärare, kommer cyklandes längs Prince Consort Road på sin hopfällbara cykel. Hon tog koret första veckan, på trappan till Royal College of Music. Det känns så bra att vara här! Lite som att komma hem.

Louisa och jag tar morgonprommenader i Hyde Park, jag övar, tar paus, övar lite till. På måndagar har vi många lektioner, det är en akademisk måndag - Practical musicianship, Music history post 1945, Healthy body, healthy mind. Sen är det i stort orkester, kontrabaslektion, kontrabasklass, gehör, kör och kammarmusik - det är så roligt!

Royal College of Music

Hip hip hurray!

Det är nån som är lite nöjd, lite nöjd, en aningens gnutta lite nöjd! Av förra inlägget (oh oh jag är så kool som refererar bakåt i tiden) så kan ni kanske förstå vad det hela handlar om. Det är större än Bingolotto med Leif Loket Olsson, det är större än tomten på julafton och förlåt min bristande lokalpatriotism, det är större än att Depeche Mode kommer till Arvikafestivalen: det är ett litet elektroniskt avtryck på den stora vida webben, det är ett litet steg för Karin och ett stort steg för mänskligheten, det är, trumvirvel, ett lite retoriskt förvirrat sätt att presentera något så oerhört stortslaget, enastående, fantastiskt, det är, trumvirvel nr 2, en erbjudan om en plats to study the Double bass at the Royal College of Music i London 2009!
Hipp hipp Hurra hurra hurra!

Den lyckliga befinner sig i ett halvruggigt mörkt Uppsala. I en studentkorridor på Svartmannagatan där man får koka exemplarisk knäck glömmer mandeln och bränner tomtegröten! Dä ä fejnt!
Imorgon ger jag upp hoppet om julklapparna, kommer de inte till mig så kommer de inte till mig, så resonerar jag. Då bär det av hemåt och det ska firas med buller och bång, med digital biosändning av Metropolitans uppsättning av Thaïs med Renée Fleming mfl. Fint fint fint!

Höhö! Bästa biljetten till Sthlm måste vara den med tre byten i typ Kil, Karlskoga och Örebro - man får ju se mycket av Värmland. Det är tur att Kim slipper den turen, vet inte om vi hade pallat det.
Just nu: lite filosoferande (exempelvis hur man packar utan tillgång till en vettig mindre väska - måste ju iaf leva upp till mitt rykte Bag lady), lite Kleerup och Tjenare Kungen, lite te och allmänt lugn.
Jag har mailat England, javisst hela England. Det känns så gôtt att inte skjuta mer på det. Jag har en plan och bara det känns som en stor trygghet.
Jag har ett uppdrag ikväll, gå ut med sopsorteringen. Det är bäst att vänta tills det är riktigt mörkt och lite sent; det är mer spännande så. Jag skulle iofs inte lida av att det luktar odiskade tonfiskburkar i köket hela helgen, men jag drar mitt strå till stacken, jag gör det.
Jag sätter in sista stöten i förberedelserna för IELTS-proven i helgen med ännu ett avsnitt Gossip Girl, säg inte till nån. Jag ska göra succé, åtminstone tillräckligt för att vara bra elevmaterial till RCM på den fronten.

Kim vi ska ut och flyga!!!

Kim och jag har varit till doktorn. Jag börjar fundera över vilka pengar jag ska betala hyra och mat för, men det löser sig alltid. Den här hösten har vi ett nytt ställbart stall (så vi kan reglera stränghöjden efter årstid, på vintern sjunker alltid strängarna pga torr luft och vice versa), ny ljudpinne sen den gamla säckat ihop och blivit för kort, nya strängar; man kan tydligen inte spela på 3 år gamla strängar och sist nytt tagel. 10 000 går så lätt... synd att man inte är så jäkla tät; det var den sommarens slit.
En sak är dock säkert! Det är så sjukt värt det!!! Kim är som ett nytt instrument!
Passande nu när vi ska ut på äventyr. Det börjar gå upp för mig var höstens ansträngningar kommer sluta; på en audition till Royal College of Music, RCM, i London!

Kim vi ska ut och flyga!!!