sen då?

Noter måndag, repen börjar imorgon. Jaså, jaha, jo, när sa du?

Jag är inte bra med change of plans så jag det tog mig kanske 3 dagar innan jag kom över första chocken. Och det är som bekant inte hela vägen till att acceptera något.

Lagom till konserten en vecka senare hade jag kommit tillfreds med att jag var där, att det var ok, att jag gjorde mitt bästa och att det faktiskt var en fantastisk upplevelse att få vara med och spela i det här projektet - men det var som sagt inte med den känslan som jag gick in i det.

Jag ska inte klaga, det kändes fortfarande bra att vara tillbaka, grymt att vara back in the game.

Bara en liten vinglig start. - Självklart underskattar jag effekten detta har på mig.

Vill köra på som om inget hade hänt, fullt ös medvetslös - nej, men liksom rakt in en vägg.

När ska man någonsin lära sig av sina misstag och låta saker sjunka in och inte vara mer übermensch än att man erkänner att saker påverkar en. Precis det undrar jag. Ska bli bra på det någon dag.

nice saturday in the house

strunta i väckarklockan, strunta i frukosten

vakna lagom till sådär en timme innan lunch

ligga och filura lite, fundera över alla underliga drömmar - jag vet inte vad, tävlingar och möblera rum och lite allt möjligt; det mesta av de har jag glömt

Jag funderade på att ha en liten frukostcermoni för mig själv

istället när jag kom ut till vattenhålet (vi kan inte dricka kranvattnet för att det är bly i ledningarna så det är typ som på savannen fast istället i slutet på korridoren) för att hämta tevatten så hörde jag det fantastiska ljudet av kontrabas så istället för frukost precis innan lunch så knackade jag på hos R och satte mig i hennes fönstersmyg och lyssnade/hjälpte henne lite. R bor på solsidan, så morgonsolen sken in genom fönstret och Bottesinin var alldels underbar.

Sen lite lunch, lite underliga konversationer - proteiner för första gången på evigheter. Jag vet egentligen inte hur jag överlever här. Den vegetariska maten vi får innehåller i princip inga rena proteinkällor - kanske för att engelsmännen inte förstår sig på det eller för att det typ är bara är jag i hela huset som är regelrätt vegetarian. Jag antar att mjölk till frukost och all ost de har maten får mig att överleva. Eller bara hoummus och en näve nötter emellanåt - jag saknar att laga min egen mat!

Sen hade vi en liten wild n' crazy afternoon med en tur till High Street Kensington. Underligt hur lite fönstershoppning kan göra dig glad. Eller inte enbart. Ta på, önska sig, utvärdera, prova och i värsta fall köpa saker. Jag kom hem med världens sjystaste dressed up mysbyxor från American Apparel (ja, ja, jag har en crush på American Apperel, men har ni sett deras hemsida och bäbiskläderna? då förstår ni).

När vi kom tillbaka och R lyssnade på när jag spelade lite skalor mm. Rosie är lite av en Alexandertekniknörd och det är en fantastisk infallsvinkel. Alla saker vi gör i omedvetet och hur närvaro i vad vi gör kan förändra saker så mycket mer än timme efter timme av övning. Ok, det är svårt att förklara. Ganska obegripligt - men fantastiskt.

Sen har vi kollat på det kinesiska kontrabasstycket Fisherman's song. Fras efter fras. Det är fantastiskt att få hjälpa någon annan - det ger en lite distans till sig själv om inte annat!

Sa jag att vi gick till Whole foods? Det är ett fantastiskt affärskoncept. Man kan köpa saker på lösvikt och typ förpacka det själv. Nötter, linser, torkad frukt, kaffebönor, vin, olja, allt möjligt. + Mycket ekologiskt och bra kvalité på det mesta. Och bäst av allt, det är inte dyrt. Det man köper på lösvikt är ofta billigare än i vanliga affärer.

Nötter, torkade tranbär, blåbär, sura körsbär, kryddiga téer och ris, linser det är kap rakt igenom!

Nu, back to practise. Vi håller till dels på R's rum och uppe i övningsrummen. Utsikt över himlen, Royal Albert Hall, Hyde park och Royal College of Arts. Det är vackert och roligt. Peppen är hög!

tisdag

Basfika med Eva. Ibland behöver man bara få komma iväg. Vägg i vägg med Starbucks på Glocester Road ligger ett fik i samma prisklass med riktiga skedar, bordsservering och där man faktiskt får sitta i lugn och ro. Win-win!

Nu ska jag packa ihop min kontrabas för att bege mig nerför trapporna till College för lunch och sen uppför trapporna till Durrington Room, Colleges högst belägna rum utan fungerande hiss. Vi ska ha kontrabas-faculty class där och ingen vet vad vi faktiskt ska göra. Antingen ska vi göra någon slags oförberedd master class eller orkesterklass eller något helt annat.

och ni måste skicka den där vita springaren som jag väntar på, livet utanför college och övningsrummet är lite trist

how we spend our friday night at XX

Me in the mirror, my bass , Rosie's bass, double trolley-stool, crap piano and guest starring - the college baroque bass!

(the single decoration so far - my rag-rug end-pin-rest and borrowed pink music stand)

Note to co-practisers in the Ring on the door to the new bassroom here at XX:

"Hallo!

Me and Karin turned

this depressing room

into a bass room, therefore

it's now fabulus. However,

we understand if you think

this is annoying or selflish,

but we thought it would be

better to use one room rather for

dumping our rubbish & firewood

rather than 3. Thanks for

understanding. Feel free to use

the room anyway, we

just thought it would be

nice to explain. Ja.

lots of love,

from the bass

players of XX"

nu är det är revolution på gång!

Senaste igår vid frukosten hörde jag beklagande röster över folk som lämnade sina instrument uppackade, ockuperandes rum, inte basister då, men; speciellt de med ett piano i - man kunde åtminstone välja rum att ockupera, det var tonen och stämningen & jag förstår.

Vi är två basister här, Rosie och jag, vi är ett 15-tal musiker, det finns ett tio-tal övningsrum.

Övningsrummen som finns här är strikt vita, opersonliga, smått överakustiska, dåligt ljudisolerade (du hör vad du, samt vad personen i rummet brevid, tänker) - men bara att de finns är toppen!

College har också övningsrum, många - dock hög efterfrågan och hög omsättning - som basist är det nästan som inte värt att boka ett rum för en halvtimme här, 40 min där. Kontrabas är till syvende och sist inte, fysiskt sett, ett särskilt graciöst instrument.

College har ett 20-tal basister - vilket är fantastiskt - 3 basrum - inklusive undervisning - trångt!

Det bästa med baskompisar är att du har någon att bolla idéer med och någon att låna hartsch och noter av!

Kim och jag smygövade i cellorummet idag och tiden flög förbi.
Jaha, tänker ni då. Men då har ni inte sett åkrarna och solen som går ner genom de stora fönstren. Vem vill öva i en kalt övningsrum i källarn då? Vi släckte lysrören, förbannade vare de, och hade några timmars kvalitétstid med Capuzzi och Eccles. Lyssna, känna, ändra, prova lite här, fixa lite där. Fint fint fint!
Klockan fem cykla' jag hem för då var det bara mörkt.