! the mark of excitement !!!!!

GODMORGON!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag har just vaknat efter 14 timmar sömn, och jag känner mig pånyttfödd!!!! Jag har jättemycket energi!!!! Och kanske lite för mycket kaffe!!!!!!!!!!!!!

Oxford gör konstiga saker med ens sömnvanor. Till exempel upptäcker man då och då att klockan är fem på morgonen och man sitter under ett träd bland gotiska ruiner och fryser och pratar om 1800-talspsykologi och tibetansk mysticism. Eller att klockan är halv sex på morgonen och man har just tvingat upp sig själv för att öva trestämmig musik (vilket är något fruktansvärt).

Igår hade jag min första lektion på det berömda klavikordet, inkluderande en stor mängd kaka. Det finns mycket att säga om Bach, men vad man än vill säga så kommer det ändå att låta dumt i jämförelse med vad Bach själv säger. "Look, there's his name!!!!" skrek min lärare i falsett och pekade på en kombination av toner, inflätad mellan de andra stämmorna. "He's talking to you!!!!!".

Att spela gamla klaviaturinstrument kan vara mycket emotionellt. Och oerhört frustrerande, förstås. Men i slutändan fantastiskt. Jag klagade: "jag önskar att jag hade upptäckt det här tidigare!!!!!!", min lärare sa: "var glad att du får upptäcka det nu, på det här sättet!!!!!!!".

Sen sa jag: "vet du att dom ska spela Tannhäuser i vinter i Convent Garden?!?!?!?!" och han svarade: "är det sant!??!?!?!?! Tannhäuser är min FAVORITOPERA!!!!!!!!". För den som vill veta mer om Tannhäuser, klicka här för att läsa en liten text jag en gång skrev.

Så, jag anar nog vad ni har tänkt rakt igenom hela det här inlägget. What's up with the stupid exclamation marks!?!??! Jag undrar snarare: varför är moderna människor så tveksamma till utropstecken? Tja... kanske för att de får en att låta som en jävla tönt (se ovan).

en fantastisk överraskning!

Krullet vaknar tidigt, tidigt på morgonen och ser solen gå upp över Versailles. Den går ut och kollar sin brevlåda. Där ligger en lapp: "Hämta ett stort paket i receptionen". Jag gör så. En vaktmästare kommer ut med denna supertunga sak:

"Till krullet"* står det på en liten lapp. Nämen! En pianopall var precis vad jag behövde -- hittills har jag behövt konstruera min egna med hjälp av två stolar och två kuddar, med ett trångt och obekvämt resultat. Jag anar en stor rymd av frihet öppna sig ovanför mig.

Jag är så tacksam över hur bra jag har det helt plötsligt: det är minsann på tiden att det jävla livet börjar ge mig vad jag förtjänar. Jag som har lidit så mycket!

* Eller, så står det kanske inte. "Krullet" liksom, det är det bara för er alldeles speciella läsare som jag är Krullet. Originalorden försvann i översättningens djungler.

jag är ett klavikord

Klavikordet. Del 3.

Så, här kommer senaste nytt om klavikordet. Vi är vänner igen, som sagt. Det råder till och med fenomenal harmoni -- välstämt* och fint. Det enda som är lite "ehh... right" just nu är att klavikordet står här i rummet täckt av underkläder. Fräsch, liksom.

Jag ska snart få lära mig hur man spelar på det här instrumentet, på riktigt. Ni kanske minns ett gammalt inlägg jag skrev, en nybörjarens guide till klavikordspel (väldigt stört, om jag får säga det själv). Idag kan jag bara säga en sak: jag hade ingen aning om nånting på den tiden.

Nuförtiden vet jag mycket bättre. T ex så vet jag att klavikord fungerar precis lika bra som cembali att hänga tvätt på, men mycket sämre när det gäller drillar. Och att det är en jävligt weird idé att skicka ett klavikord från Tyskland till Sverige -- det var för den delen inte ens Sverige C P E Bach skickade sitt instrument till! Det var typ Riga, eller nåt. Ful historieförfalskning där, ajabaja.

Jag vidgar mina vyer. Trestämmiga fugor. Klavikord. VIBRATO. Vad kommer jag inte att veta imorgon, som jag inte vet idag? Spännande. Ahh, nu måste jag gåååå -- klavikordet ropar på mig :(

kjam//////kjullizz

PS. Det här med etiketter på inlägg är KUL. Titta bara: "klavikord, underkläder, inget kontorsjobb direkt". HAHAHAHA!

* Valotti-stämning, för att vara exakt.
* dvs. när man spelar legato C till C# kan man ju inte lyfta fingret från C-tangenten förrän man har börjat trycka ner C#. SÅKLART!

Här sover jag så fridfullt - och under tiden så ploppar det upp värsta inläggen om klavikord, engelsmän och gud vet vad - persiska mattor.

Eller fridfullt. Jag drömde om krig.

Jag drömde att vi var tvungna att gömma oss, smyga och att ingen var på vår sida. Det var något med en skog, väldigt intensivt och förfärligt farligt med öppna platser.

- Inte undra på att jag har ont i huvudet nu.

Idag ska jag skaffa en kalender - (ta reda på när det där som jag inte vet när det var nu igen ska vara) - tydligen laga en kantarell, spenat och valnötspaj, - öva! och maila London!

När jag vaknade undrade vad jag skulle göra, sen kom jag på att jag kunde läsa en bok. Fantastiska tanke. Inte behöva oroa sig, jag kan ju läsa en bok. (Något jag alltså inte pallat göra på gud vet hur länge!)

Elisabeth ringde, hon hade dubbelbokat sig till juldagen. Därför undrade hon när jag kanske behövde min nästa pepplektion, vi kunde ju spela Wagenseilkvartetterna! Den 15e kanske? Ni hör ju att jag behöver en kalender.

klavikordet. del 2.

Okej, här kommer uppföljaren. När jag gick och låste in mig i sovrummet igårkväll efter Det Stora Grälet var besvikelsen stark. Världen sedd genom tårfyllda ögon. Tillslut blev det sömnstund. Hela huset sover. Jag har en fin gyllene sidenpyjamas på mig, och drömmer söta drömmar om lövhögar och skogspromenader. Vad jag inte tänker på är att klavikordet fortfarande är där i vardagsrummet...

Och då -- plötsligt!! Tidigt på morgonen! Så går brandalarmet igång. "Fan också!!!!!" tänker jag. "Vad gör jag av klavikordet !?"

Utanför huset samlas en grupp studenter. Det är mycket avslöjande. En av männen bär en blommig, riktigt tight trikå. Nice. En annan har en handduk på sig. En tredje är täckt av en persisk matta (ethnic pride?*). En fjärde har inte så mycket alls. Själv står jag där, i min guldpyjamas och med mitt klavikord. En vaktmästare säger "Jag hade ingen aning om att den där bodde här...men fin är den"

MAO. Eftersom jag räddade klavikordet från branden, så är vi nu vänner igen. När jag är färdig med en viss uppsats (se gårdagens inlägg) ska vi försonas på riktigt.

Puss//Krullet

* detta är en intressant fråga, som jag ska skriva mer om senare... hur förhåller sig engelsmännen till människor från andra länder? Mycket spännande, och förskräckande.

äventyr vid klavikordet (eh, right...)

"Så, vad fan är det för fel på det där Krullet!?" har ni säkert tänkt flera gånger nu. Nya läsare av den gula bloggen kanske inte ens vet vem jag är. Livet är fullt av stressmoment (t ex så upplever jag ett av dem nu: jag har inte börjat på min uppsats om skillnaden mellan sturm und drang, klassicism och empfindsamkeit, och den ska vara inlämnad kl 4 imorgon -- sug på den du!).


Jag har helt enkelt inte riktigt haft tid att skriva. Ni vet, jag har varit i Rom och tittat på konst, i Cambridge och köpt en äggkokare (v. exciting! Ett inlägg om dennas bravader utlovas!), och slutligen hamnat i ett rum (dvs., tre rum*) i Oxford, där jag slutligen upplevde lycka tillsammans med någon alldeles fantastisk, nämligen denna vackra varelse, ett klavikord:

Söt va? Ni får gärna hjälpa mig att hitta på ett namn åt han. Jag planerar fantastiska kvällar här i mitt lilla studentsrums-palats: höga, vita väggar, stora fönster, smäktande klavikordtoner.

Måste bara säga att det är SKITSVÅRT att spela på det här instrumentet. Vi har just haft en BIG FALL OUT: höga berg och djupa dalar. Det kom hit igår, och vi upplevde en ögonblicklig förälskelse. Jag spenderade hela kvällen med att spela och tyckte att det började låta riktigt schysst mot slutet... men nej, på kvällen nästa dag, får jag uppleva att så var inte fallet:

Ingen nämnd, ingen glömd** sätter sig ner vid MITT KLAVIKORD och spelar några melodier, och det låter helt otroligt. Jag kastar mig hänförd ner på golvet. Bach talar genom hans fingrar (fett spooky). Svartsjukan bränner i kroppen!! För att trösta mig säger han: "eventually, you will get there one day... or perhaps not!". Jag säger: "Jävla skit instrument", tömmer min tekopp över instrumentets blomsterdekorationer och går och låser in mig i sovrummet.***

Uppdateringar om detta kritiska läge -- förhållandet mellan Krullet och Klavikordet -- följer. Som en avrundning tänkte jag dra dagens Oxford-skämt för er. Tjuylyssnat (obs detta är på riktigt!!), under en lunchkonsert idag: En student till en annan: "Oh my God... there's so much Bach going on here. It's disgusting!"

Nu ska jag gå och äta en STOR BIT TÅRTA och stöna över den där uppsatsen som aldrig blir klar. Eller ens påbörjad. Vackra ljud är en stor del av mitt liv -- den kommande nattens ljud kan antagligen sammanfattas med: "muummms!!! ahhhh oohhh neeeej!!"****.

Hejdå från KRULLET och klavikordet!

Fotnoter:

* enligt utsago har mina brittiska studentrum nog med plats för ca. åtta amerikanska studenter. Man kanske borde satsa på extrainkomster som hyresvärd?

** (check) "Veckans skrämma slag på alla gamla russin till fellows" som finns här, genom en livlig imitation av Wanda Landowskas fotarbete, mitt i the SCR common room.

*** (check) Domestic fight no. 1.

**** detta ljud är nytt, och kan klassificeras som "the artistic lament". För en demonstration av detta ljud uttryckt i musik, klicka HÄR. Ett annat vanligt ljud som hörs under tutorials/lektioner i Oxford är DETTA. Jag lovar, båda är värda att lyssnas på.

hmm

Krullet kanske inte har tid att säga det här själv,
än.
Men hon ska imorgon få ett klavikord till sina rum i Oxford - sicken lyx alltså.
Hon påstår att hon varit upptagen värre. Det brukar låta så.
Det var något om någon opera och något om Monteverdi - ni vet hur det brukar låta.
Jag har börjat öva och Krullet har lovat er en alldeles speciellt spännande uppdatering, snart, snart!

play from the soul, not like a trained bird!

Kronken is back. Idag ska vi tala om Musik.

Får jag lov att presentera........ världens mest krävande instrument, klavikordet:

Ett känsligt instrument för känsliga människor (okej, inte för alltför känsliga människor - det är ett HELVETE att stämma det). Med egenskaper som vibrato, pianots dynamiska skillnader, cembalons subtiliteter, svag ljudstyrka är klavikordet inte likt något annat. Kanske det mest intima instrumentet man kan tänka sig, eftersom man måste sitta några meter från det för att ens höra något...

C.P.E Bach (klavikordvirtuos, kompositör, författare, cembalist, känslosam man) älskade sina instrument. Ett av hans favoriter var Silbermann-klavikordet. En annan av hans favoriter var en student som levde i Sverige (det måste ha varit en alldeles fenomenal student, av C.P.Es handlingar att döma). En dag bestämde han sig för att skicka sitt Silbermann-klavikord som en gåva upp till denna student i Norden. Men innan satte han sig ner och skrev detta: Farewell to my Silbermann clavichord-Rondo (http://www.youtube.com/watch?v=Km4-Awgtnuc). Man bör älska sina instrument.

Klavikordet är varje äkta musikers dröm: man kan realisera alla subtiliteter man någonsin kan föreställa sig på detta instrument. Det är också fruktansvärt, en mardröm för den som inte har tänkt igenom sina fingersättningar, den som inte har ett perfekt legato, den vars fingrar är kalla och okänsliga.

Men, att spela klavikord är så mycket mer än detta: det är en social upplevelse av gigantiska mått (det kan förstås också vara en enslig upplevelse om man hellre vill, för ensamma dagar av regn och melankoli). Framföranden på detta förföriska instrument bör helst ske inför nära vänner, och under natten, eller andra tidpunkter av förtrolighet. Hur lär man bättre känna någon än genom klavikordspel? One could say that the clavichord is capable of expressing the inexpressible (sålänge klavikordspelaren är det, förstås).

Så, hur gör man för att få uppleva detta underbara instrument till fullo?
1) skaffa ett klavikord och lär dig spela. Det är ingen idé att köpa en massa skivor och grejer. Mystiken och stämningen kring detta instrument går förlorad när man spelar in det - det måste upplevas live!
Inte så lockande? Alternativet är:
1a) skaffa en vän som spelar klavikord. Men välj med urskiljning och försiktighet - klavikordspelare är inte alltid att lita på. Svårhanterliga, nyckfulla, tar år att vänja sig vid, men också alldeles underbara och förföriska när man väl lär känna dem (ni ser nu att jag slutligen har hittat rätt instrument efter åratal av kämpande med klarinetten).
2) stäm instrumentet - eller hitta någon som kan göra det åt dig om du inte känner för att spendera fyra timmar av "gah, jag hör INGENTING? Är detta en ren kvint!?"
3) sätt dig på golvet på behörigt avstånd från musikerns fötter (dvs nära). Eller ta en stol, om du är mer lagd åt det hållet. I England har ju alla golv heltäckningsmattor, men hemma i Sverige kanske en stol, eller en kudde, är en bättre idé.
4) beroende på din väns talanger, be om en improvisation eller en sonat av C.P.E Bach, eller något helt annat. Glöm inte att titta på klavikordspelarens fingrar. Vad du nu kommer att få uppleva är extraordinärt:
5) låt dig beröras, skratta, gråta, häpna, svimma, av ljuden som detta lilla instrument föder.

Innan jag avslutar tänkte jag passa på att önska er alla en underbar söndag full av musik, solsken och fågelsång. Hihi.

Puss
Kronken
(http://kronken.wordpress.com)

listan

Häj läsarna.

Jag tänkte berätta lite om vad Karin har att se fram emot på måndag.

* Bachs matematiska geni materialiserat i underbara inspelningar av Brandenburgkonserterna
* Oxfords bästa sushi (Bach och sushi VS Scarlatti och pizza - vad väljer man?)
* diskussioner för att lösa livets alla problem
* att få ge mig grovt bröd
* solen som skiner ute, fåglarna som sjunger
* ett Krull på gott humör
* kryddigt te och persisk poesi
* live klavikord, om hon har lyckan med sig

Som ni ser kan listan göras mycket lång. Själv längtar jag förstås också dit, men även till nästa lördag då jag ska få träffa Bollen i London :) puss på Bollen!

Mitt nästa inlägg kommer att handla om klavikordet - guds instrument på jorden - dess historia och dess funktion. Utlovas: 101 sätt att använda ett klavikord! Något att se fram emot, minst sagt.

/Krullet