cöllegepaaaaarty

För er som fått er en sneakpeak på what's up and going via twitter (här på sidan eller på autotroll) och undrar lite precis hur kan ett sånt hära collegeparty utspela sig, de sägs ju vara legendariska - vad vore London utan collegepartyn, tanken i var mans huvud, så tänkte jag att jag kunde ge er beskrivningen av ett sådant.

Först ska man vara noga med de subtila undertitlarna till dessa partyn. 'Back to school' betyder inte bara en möjlighet att träffas efter long time no see - nej, nej. Då har man inte förstått någonting! Det är istället en möjlighet att plocka fram det trashigaste din garderob har att erbjuda, kortkort, knästrumpor, genomskinliga skjortor, den pushigaste av pushup bras, gärna allt på en gång och högklackat så du du slår huvudet i dörrposterna är naturligtvis självskrivet.

Om du bara läste dress fancy så är du alltså fel ute.

Ölen är billig, musiken dålig, lokalen samma gamla vanliga - men folket är crazzzzy.

Det ramlas, det dansas, det skrålas och det strulas kors och tvärs. Hon som bedyrar på damernas i början att kvällen att hon har en sååån fantastisk pojkvän hamnar med tungan långt ner i halsen på både en och annan snubbe. Grabben som du drar upp på dansgolvet för att röja loss med gör snabbt upp med sin polare om vem du stöter på och vill dra iväg dig för att visa "the concert hall" har jag sett den? Han är dessutom både från Kina, Armenien och spelar trombon, allt på en och samma gång. Men det är inte det som är själva grejen liksom. Jag är föga intresserad av att stoppa tungan i främmande mäns ansikten som inte dansar. Det är grunden i en god man. You wanna get with me you better show me some moves!

Den bästa partystrategin är att ett DANSA, två ha en god chaparone, adoptera några på vägen och lära känna folket som är där på ett eller annat sätt. Jag tror till exempel Arne blev glad när jag bad honom rädda mig från den främmande mannen och ta mig med ut och röka.

En fest är också ett utmärkt ställe för jämförande empirisk forskning. Vi studerade chest hair och tafflig cigarettrullning - även socker som partydrog.

Någonting i den stilen!

KAFFE med BACH!!!!!!!!!!!

Det är något speciellt med kaffe, det visste redan Johann Sebastian Bach -- en bekant berättade om sin vana att starta varje morgon med en av Bachs koraler och en stor kopp varmt kaffe, för att känna hur livet sipprar in i händerna och huvudet*. Själv är jag något av en samlare: jag har många kaffesouvenirer i mitt rum: en cafetière, ett urval av finska kaffekoppar, en guldfärgad Gustav Klimt-mugg och numera tunt, vitt kaffeporslin från SCR.

Ni vet, det finns så många människor som kategoriserar J.S. Bach antingen som en djupt religiös, metafysisk nummermystiker, eller som vilken annan praktisk barockkompositör som helst som producerade stycke efter stycke utan eftertanke ("Telemann + 21 barn"). Vad jag verkligen aldrig har förstått är alla de som säger att Bach inte hade någon humor. De vet inte vad de talar om...... mina damer och herrar, får jag presentera, en man med ett universiellt budskap:

J.S. Bach: "Kaffe-kantaten", BWV 211!

Narrator (recitative)
Be quiet, stop chattering,
and pay attention to what's taking place:
here comes Herr Schlendrian
with his daughter Lieschen;
he's growling like a honey bear.
Hear for yourselves, what she has done to him!

Schlendrian (aria)
Don't one's children cause one
endless trials and tribulations!
What I say each day
to my daughter Lieschen
falls on stony ground.

(Recitative)
Schlendrian
You wicked child, you disobedient girl,
oh! when will I get my way;
give up coffee!
Lieschen
Father, don't be so severe!
If I can't drink
my bowl of coffee** three times daily,
then in my torment I will shrivel up
like a piece of roast goat.

Lieschen (aria)
Mm! how sweet the coffee tastes,
more delicious than a thousand kisses,
mellower than muscatel wine.
Coffee, coffee I must have,
and if someone wishes to give me a treat,
ah, then pour me out some coffee!

(Recitative)
Schlendrian If you don't give up drinking coffee
then you shan't go to any wedding feast,
nor go out walking.
oh! when will I get my way;
give up coffee!
Lieschen
Oh well!
Just leave me my coffee!
Schlendrian
Now I've got the little minx!
I won't get you a whalebone skirt
in the latest fashion.
Lieschen
I can easily live with that.
Schlendrian
You're not to stand at the window
and watch people pass by!
Lieschen
That as well, only I beg of you,
leave me my coffee!
Schlendrian
Furthermore, you shan't be getting
any silver or gold ribbon
for your bonnet from me!
Lieschen
Yes, yes! only leave me to my pleasure!
Schlendrian
You disobedient Lieschen you,
so you go along with it all!

Schlendrian (aria)
Hard-hearted girls
are not so easily won over.
Yet if one finds their weak spot,
ah! then one comes away successful***.

(Recitative)
Schlendrian
Now take heed what your father says!
Lieschen
In everything but the coffee.
Schlendrian
Well then, you'll have to resign yourself
to never taking a husband.
Lieschen
Oh yes! Father, a husband!
Schlendrian
I swear it won't happen.
Lieschen
Until I can forgo coffee?
From now on, coffee, remain forever untouched!
Father, listen, I won't drink any!
Schlendrian
Then you shall have a husband at last!

Lieschen (aria)
Today evendear father, see to it!
Oh, a husband!
Really, that suits me splendidly!
If it could only happen soon
that at last, before I go to bed,
instead of coffee
I were to get a proper lover!

Narrator (recitative)
Old Schlendrian goes off
to see if he can find a husband forthwith
for his daughter Lieschen;
but Leischen secretly lets it be known:
'no suitor is to come to my house
unless he promises me,
and it is also written into the marriage contract,
that I will be permitted
to make myself coffee whenever I want!'.

Trio
A cat won't stop from catching mice,
and maidens remain faithful to their coffee.
The mother holds her coffee dear,
the grandmother drank it also,
who can thus rebuke the daughters!

* Även kända som de viktigaste delarna av kroppen.

** märk väl ordvalet: a bowl of coffee! Det har framkommit kritik mot mitt sätt att bjuda gäster i Oxford på vin ur skålar, men detta är egentligen en gammal lutheransk sedvänja.

*** t ex kaffe, choklad eller klavikordspel.

En kaffedoftande PUSS,

Krullet

PS. Varning för inspelningen av den här kaffekantaten. Som vanligt är det MYCKET SVÅRT att realisera Bachs otroliga ideal i praktiken...

Det skedde sig som så när Karin skulle komma till Uppsala att det inte blev av.

Man har mangrant här i kvarteret flytt orten över påsk och därför har jag och min syster hyrts in som externa kattskötare.

Och kan inte Karin komma till Uppsala får Uppsala komma till Karin.

Maja är i detta nu och hämtar ett gäng Uppsalastudenter samt en hund - något ska väl Gilda också ha när hennes favoritmatte åker ifrån henne just på självaste skärtorsdagen (hon har inte sagt något speciellt om detta, men när jag frågade henne om hon behövde gå ut och kissa attackerade hon nästan dörren).

Så, kvar är jag, ett lass med bullar och nybakt bröd, en skål med godis till påskkärringarna som inte kommit, två katter som inte vill bli gosade med och en hund som är rädd för städning.

Idag har vi tagit fram dammsugaren, jag råkade kassera lampan över diskbänken med ett karatemoves medelst grytor - inte att rekomendera. Men så satte påskstädningen igång, dammsuga diskbänken, golvet, ut i hallen osv när dammsugaren ändå var framme.

Sedan bestämde sig katterna för att det där påskriset som Maja tagit in, minsann skulle ha stryk. Inte tänkte väl de på vaser fyllda med vatten - eller var det en hint om att minsann våttorka golven också? Uj uj uj. Livet är hårt.

Potatissoppa från igår väntar för överste pannskötaren - jag ska omgående gå ner och tända igen. Att det ska dra kallt på artisten och Rapunsel inte ska kunna tvätta sitt långa gyllene hår är och förblir minsann en dödssynd.

Glad påsk och på återhörande!

psst Vad svarar man på sms från okänt nummer lydandes "Hej snygging!" tips någon?

Foto des Tages

Jag presenterar temat kort på människor framför okända turistaktiga attraktioner.

Det här är min bror, från vår minitrip till Oxford (då det förnämnt nog serverades vin i skål och gjordes djur av sockor) i höstas, framför ett okänt torn; förslagsvis tillhörande en mycket gammal kyrka.

Om man går ungefär åt vänster från där vi står kommer man till en väldigt spännande butik, som dessvärre sällan tycks vara öppen - belamrad med kläder - bättre än en skattkammare.

Foto des Tages, mina damer och herrar.

Nybörjarens guide till "cembalospel"

Godmorgon mina nära och kära! (jag har ju fått klagomål på mitt alltför informella tilltal, så jag tänkte göra ändring på det nu)

Låt oss gå rakt på dagens tema utan krusiduller: män med kultur i blodet hittar man INTE på en folkhögskola ute i bushen. Du, kära läsare, som bor i det pulserande London - världens nav - har alla möjligheter att finna vad du egentligen behöver. Min vän C.P.E Bach berättade imorse för mig att redan på hans tid såg saker och ting ut på det här sättet. Han är en fantastisk man utan skrupler, och visade mig vilka ironiska iakttagelser han hade skrivit ned om sina lantliga cembalistkollegor:

Bamboozler, our keyboardist, has fine hands [alltid något! ff. anmärkning]. But he is unable to put them to good use except when the gorverness, hired by the mother, excuses herself for a moment, leaving him alone with his young lady students.(1)

= ett mycket talande exempel på oraffinerande sluskar från landet.

Emanuel sa också till mig (vilket förstås också stämmer till punkt och pricka) att "it is easy to imagine the kind of sounds produced by stiff, wire-strung fingers"(2). Vad vi ska leta efter istället är nån som kan konsten att röra vid eh, instrumentet(3). Som den här mannen t ex:



Francois Couperin "le Grand". En fascinerande figur; någon med kultur och musikalitet i blodet! Svettiga flanellskjortor kan förstås ha sin charm, men jämfört med dry martini, spröd cembalomusik (Engelska sviterna - yes!), Chanelklänningar? Dessutom: varje ålder har sin egen uppgift att uppfylla - vi börjar med att födas, då helst i en lantlig miljö (sandlådor, gräsmattor, geggamoja, gungställningar och hela kittet). När man inträder i tonåren är den lite mer urbana miljön mycket mer suitable för ett ungt och rastlöst hjärta. Och efter den slutgiltiga frigörelsen från föräldrarna passar det sig mycket bra att flyga högt över Londons skyskrapor.

Poängen med detta är:

a) staden och landet har båda sina njutningar(4). För att bli lycklig måste man utforska det man har till hands - även om starka önskningar såklart måste tas i beräkning!

b) satsa högt! Varför inte satsa på dirigenten den här gången, istället för nån anonym andraviolinist? Nu verkar ju förstås Karins dirigent vara lite för gammal. Lösningen kommer här: som cembalist vill jag förstås tala för min egen sektion. Vi är fantastiska. Om du nångång hamnar i en barockorkester vet du vart du ska titta.

Som sagt: det är vi som är dom riktiga kapen i orkestern - när vi väl spelar i den, förstås. Oftast behöver vi ju inte fler instrument, men när vi gör det så är det förstås vi som leder dem. Vi är kompromisslösa, strålande, någonting alldeles extra. Do you seriously think this is optional? Och med detta vill jag avsluta för idag.

Puss
Krullis

Fotnoter och bibliografi:

1) Carl Philipp Emmanuel Bach, Essay on the True Art of Playing Keyboard Instruments (Columbia University, Cassell and Company Limited: 1951, 2nd edition) p. 11

2) Ibid, p. 30

3) se Couperin, Francois le Grand, Konsten att röra vid "cembalon", publiceringsdatum? ehh.......

4) Lorenzo de Medici, Selected poems and Prose (Pennsylvania, Pennsylvania State University Press: 1991), chapters "The Supreme Good", "The Novella of Giacoppo"

PS. Men ibland känner vi cembalister oss lite ensamma också, och då längtar vi tills nån kommer och hälsar på oss. Och då antingen nån som vi kan få skratta med eller nån att bjuda på vitt vin i en skål, men allra helst nån som vi kan beordra att sova på golvet, nån som vi kan få sätta våra spår på i form av några hälsosamma blåmärken på ryggen, etc...

PPS. Ni måste tycka att jag är helt störd som skriver sån här skit på Karins blogg? Asså jag lovar, jag e typ inte såhär på riktigt!!

karin säger

ni vet hur det kan vara, man har ont i hela kroppen;

jag vaknade med ont i magen

man har banne mig lympfkörtlar precis överallt verkar det som

i armhålan, i magen, i ljumskarna, bakom öronen och i ett band i nacken

- vi har ju pratat om det här förut, min mamma brukade när jag var liten säga att det är i lymfkörtlarna som kroppen krigar mot sjukdomen

nu har dagen gått, jag hann äta en tallrik gröt och dricka ett glas fantastisk färskpressad apelsinjuice, förbannad vare den, innan det gick utför

sen har jag ätit två skorpor och en skål ris, mums

det tog en och en halv timme

Krullet övade cembalo under tiden

sen kom hon ut och drog kräkhistorier

kanske skulle man säga att nyår är fulländat, bara det att jag inte drack någon alkohol att tala om, jag fick två matskedar kryddat vin och låna ett glas mousserande vid tolvslaget, jag var ju redan snorig och dan när vi började

nu är jag nöjd, så här mycket har jag inte skrattat på länge, kaninhistorier och tokiga upptåg om vartannat

jag har fått en röd hink, ett glas samarin, vi tänker att det kanske kan göra någon nytta och som ni säkert har läst har vi en väl genomtänkt behandlingsplan

jag har fått en extra filt och bäddat på soffan

Krullet har spelat fantastiska små stycken om Mars och att brinna

man kan ju inte annat än tro att jag snart kommer vara frisk som en nötkärna

Idag var det om möjligt ännu kyligare, men som viking så är kylan inget problem. På med långkalsonger, på med ylletröjan, på med regnjackan, om, jag säger om det skulle regna så ska man vara förberedd - ut på stan.

Vi tar bergbanan från Taksim ner för kullen till båten över till Kariköy på den asiatiska sidan. Bosporen visar sig från sin bästa sida. Man kan nästan ana en gnutta sol. Vi möter upp med brittiska Gemma. Strosar runt på gatorna i diverseaffärer och marknader. Tar en tur utmed stranden och äter kumpir. I de trånga marknadskvarteren finns bodar för nötter och torkad frukt, turkisk lokum, ost och oliver - det mesta faktiskt. Efter att ha handlat lite lokum, nötter och blandade russin till vårt hem letar vi efter ett kahveställe. I ett hörn av en butik rostar de kaffebönor och vi blir bjudna att slå oss ner. Det turkiska kahvet kokas i små kärl och serveras mycket sött, som det mesta här, med sumpen kvar. Till det bjuder de oss chokladöverdragna kaffebönor, nötter och lokum - en lite andningspaus mitt i kommersen. Vi tackar för oss efter att ha kompletterar vårt förråd med torkade fikon, aprikoser och mullbär och går tvärsöver gatan och köper in vit ost, frukostoliver och den sura körsbärssylten - bara det bästa när familjen ska komma.

Idag ska vi få flytta in i vår lägenhet. Vad vi inte vet är att vi kommer få vänta på kvinnan i närmare en timme ut i kylan, för nu är det faktiskt ganska kallt och de tre senaste dagarnas massiva regnande har gjort att Istanbuls kommun har stängt av vattnet i delar av staden - vår lägenhet inberäknad. Alltså kommer vi erbjudas en annan lägenhet till på måndag, då läget ska vara under kontroll (de närmaste dagarna säger prognosen 18 grader och en värmande sol).

Alltså sitter jag här nu. Blandade europeiska hit, jamba jamba och jag vet inte vad utanför fönstret. Vi är mitt i festen! Och runt hörnet ligger hårdrocksklubben, där svartklädda, skinnbeklädda och mcknuttar hänger. Klockan är halv två, kanske funderar man på när de ska lägga av. Men sen känner jag att vad spelar det för roll. Det är lördag, det är Istanbul och det är fest fest fest! Vår andra lägenhet ska ligga i lugnare kvarter, man ska höra fågelkvittret, tills dess gillar jag läget!

Vi tog båten tillbaka till Kadeköy, gick upp för kullen, väntade, fick nycklarna och lägenheten visad för oss, satte på värmen - turkiska hus är lite som engelska, råa kyliga och dåligt isolerade... (när ska jag få bli riktigt varm igen?) Vi plockar upp vår abi Lasse, som på grund av dålig telefonkommunikation fått vänta vid Taksim i 20 minuter efter en 14 timmar lång resa från Stockholm, dricker lite äppelte och äter peumacun med ost och chili - när jag råkar blinka och le samtidigt åt en ung turk i skinnjacka har jag honom på halsen. Han sitter nedanför oss på uteserveringen, hans ögon ler och han tar sig rätten att spana in mig noggrant. Inte helt säker på att jag gillar den turkiska rättframheten. Ok, han var ung, men när det är medelåldersgubbar, som dessutom enligt Majas erfarenhet gott och väl kan fråga efter ditt nummer och om du har en pojkvän och de råstirrar kan det kännas lite sisådär.
Vi chillar lite, Maja går ut och köper vatten och bröd. Lasse har med sig dagens DN och jag kan få ligga där och filosofera lite. Svensk tidning det var bra länge sedan.

Äta bör man, så även vi. Vi har fått ett tips som vi tänkte kolla in. Går förbi Tyska sjukhuset där bilarna köar och köar uppför backen till Taksim, de verkar inte röra sig alls. Istanbul är inte riktigt byggt för alla dessa bilar, eller människor kanske - men det är en del av charmen. Det är mycket folk i rörelse just i dessa kvarter. Vårt tips visar sig vara köttigt värre och vi spanar istället in ett ställe som heter Prinsens café. Här blir man bundis och bästis med kyparen. Som Lasse beskrev det: En kypare som räcker ut tungan, ogillar den turkiska livemusiken de spelar, frågar vad man gör på fritiden och avslutar med att berätta att han är en väldigt intressant person... Det är helt fantastiskt att sitta mittemot abi och kizkardesin, skåla i turkisk Effes pilsner och bara vara glad över att äntligen vara tillsammans.

Och solnedgången över Bosporen är något alldeles speciellt, som solnedgångar tenderar att vara.

Jag sitter här och filosoferar med nykokt havregrynsgröt, Karlssons klister och en skruvmejsel. Jag använt min verktygslåda. Jag har bytt stickkontakt på syster ysters lampa så den kan lysa, jag har limmat ihop keramikskålen som jag tappat i golvet tre gånger under hösten (den blir nog aldrig sig lik igen, men nu är den iaf lite lik en skål) och sen sitter jag här och önskar att Hanna Hellqvist hade en blogg, eller vad som helst.
För de som läser DN är Hanna redan bekant. Hon skriver namn&nytt-krönikor på onsdagar hade hand om mode i Påstan tills alldeles nyligen. Hon skriver en hel del om sina föräldrar och i DN Söndags nyårsnummer nämnde hon sina pappa som sin bästa vän och Grums som bästa solsemestern... tja. Sen hörde jag hennes debut i P3s Morgonpasset i onsdags, där hon frukostdejtade han konstnären Ernst Billgren. Jag körde mig själv från Karlstad till Ingesund i bagaget låg Kim, en cello, ett bord, tusen klädesplagg, en verktygslåda, ett par slalompjäxor, ett duntäcke och en lampa. Över åkrarna och skogen var det det mest fantastiska solskenet och allt som sades och spelades var underbart!
Det kändes så gött att komma tillbaka till Arvika, på riktigt.

Schönes Rutsch in neues Jahr!

Kalasade för 24 timmar sedan in det nya året (2009) med trevlig middag tillsammans med ett gäng högstadiepolare och deras vänner.
Minnesluckor täpptes till, skvaller utbyttes (vad hände egentligen i sovvagnen på den där tågluffen?) och barndomsminnen formligen kastades kors och tvärs (lite tråkigt för de som inte var med på den gamla goda tiden, desto roligare för oss som var) - frågan återstår om Jonas verkligen lekte med mig, Per och Jonas J i sandlådan på lekis...
Lär vid upprepade tillfällen ha avbrutit församlingen dissekerande av förhållanden hit och dit med att komma fram till att hon är ju snäll och det är ju han också... de borde alltså passa väldigt bra ihop. Min tes höll inte riktigt ansågs det.
Vi skålade in tolvslaget (det dividerades en del om exakt när Fröken Ur: "23.59..." "Aaah, det är bara en minut kvar, en minut kvar") på Torget mellan ett stängt Hotell Engelbrekt och ett nedsläckt Elsa Anderssons konditori.

2009 blir bra.
Under skrivbordet ligger Gilda och snarkar.

Inte mer trött. Har lyssnat 32 delar av Ajvide Lindqvists (ljud)bok Låt den rätte komma in. En bra början om man vill se filmen, tänker jag. Perfekt för ont i halsen.
Har legat på sängen, nästan sovit. Sovit.

Drömde om 5e sättet att vakna. Någon, mystisk, person drar i dig. Nära, flätar sina fingrar med dina och drar i dig, stark. Du vill inte, men ramlar till slut ner på golvet.

Världen är sig inte lik.
En blandnig av allting, halvt otrevlig dröm. Jag var ju tvungen att vakna. Fast jag ramlade inte ur sängen, jag bara vaknade. Sen drömde jag om en filt jag hade när jag var liten, den var full med konstiga blodfläckar i drömmen. För mycket vampyrer kanske?
Boken är riktigt bra, det jag har förstått. Sova är lite som att lyssna på den med shuffle, som jag först råkade göra. Eller, jag hänger med.

Jag spelade rollspel på högstadiet, lite. Och mina bröder och deras polare spelade rollspel och Magic, nån gång på 90-talet. Lyssnade på Uggla, De Lyckliga Kompisarna och mer punk, i alla fall vad jag minns. Jag spelade Vampire, jag tror jag tyckte det var lite jobbigt, men jag minns att jag tyckte det var kul. Kul och spännande. Jag vill vara mer vampyr!

Och hjälte! Det är halsen som spökar. På min dator finns 1 säsongen av Heroes. Först kändes det lite sådär. Jag har dragit ut på det, men när jag såg 5 avsnittet idag så är jag fast. Jag vill ha mer och det har jag! Fast film hjälper inte mot ont i halsen. :(




Vill ha Karlssons klister! Vill lyckas pyssla ihop den fina skålen som jag tappat i marken två gånger för mycket, inte ok!

Tavlan är Munch Vampyr fr 1895.