Jag kom att tänka på de gamla Färdlektyrböckerna* när jag skulle packa just färdlektyr. Jag hade pratat med en Håkan-vän och sagt läste du någon gång den, Håkans novell(här publicerad i sin helhet på Sydsvenskan).

Det här var 2003, då när jag sa, "Håkan Hellström såklart." och några undrade vem, i smyg, och sen sa lika dant själva när någon frågade. - Ja, alltså SO-Håkan utan Håkan, med stort H.

"vissa tror på gud andra tror på Håkan"

I vilket fall som helst, så var jag frälst!

Jag och Frank Sinatra (utdrag)

...

Arg klockan tre
Häromdagen träffade jag en pojke som jag inte träffat på länge.
Vi sa inte så mycket. Har aldrig varit kompisar, och jag var inte särskilt glad åt att se honom. Jag gillade honom inte, hade aldrig gjort det heller för den delen. Han var hånfull och log fånigt och irriterande hela tiden. Försökte sätta sig över mig. För mig spelar DET ingen roll, men med det där leendet var det värre. Han stank ur munnen. Jag fick lust att kasta mig fram och slå honom på käften, men gjorde inte det. Han skulle väl ha krossat mig under foten, precis som han gjorde när vi var små. Precis som flickan i blommig klänning. Krossat mig under foten. Smack. Och det där groteska leendet.
Irriterande, hånfullt.
Han hade en flickvän och redan en stor bil och allt gick bra för honom.
Utmärkt förresten.
Bilen stod brevid. Alldeles blänkande, en sån där gammal tvåfärgad, med en massa krom. Verkligen vacker, som de där plasthuvarna, stor och bullig. Enorm. Som läderlappens bil, som en gangsterbil.
Själv har jag bara en rostig jättetrehjuling med ett Harley Davidson klistermärke på, ingen flickvän och allt går åt helvete vilken timme som helst. Jag SKULLE ha slått honom på käften.

Jag satt på en bänk vid Hedens parkeringsplats och läste skvallerspalterna i föregående dags Expressen och jag tittade på bilen. Den vackraste jag sett. Klockan var omkring tre, de andra hade gymnastiklektion och jag befann mig i mitt vanliga tillstånd. Jag menar, ni vet, ingenting funkar: flickor, kompisar, värdet, pengar, bristen på pengar, de rykande fabrikerna.
Så kom han där med flickvännen. Jag kände igen honom direkt på det där flinet.
- Nämen är det inte lilla Håken ponken!, sa han (hånfullt) när han fick syn på mig.
- Kalla mig inte Håkan, sa jag.
Vet du inte vem jag är? Jag är mycket mäktig, jag är Frank.
- Vem då, Frank?
- Frank Sinatra!
- Okej då, Frank Sinatra, vart är du på väg?
Jag njöt faktiskt lite.
- Till helvetet, svarade jag.
- Du har då inte växt ett skit sen jag klådde upp dig sist. Va en man, din barnrumpa.
- Nej, jag tycker det verkar väldigt tråkigt. Förresten är jag mer intresserad av tjejer.
- Jag tycker verkligen att du är en skitstövel, Håkan.
- Jag med. Stick nu, du besvärar mig.
Han och flickvännen, som också flinade sådär, klev in i läderlappsbilen och åkte iväg.
Och jag tog min rostiga jättetrehjuling till helvetet.

*Färdlektyr, en bok som delades ut till alla gymnasieelever av länstrafikbolagen.

Noveller av kända författare och profiler samt ett urval av dikter av studernade.