poet, vars boning jag sett
jag suktar efter eldstadens värme
då vinden pinar min kropp
jag ljuger friskt som en vägman
jag ljuger så gott som jag kan
men sanningen skiner igenom
som solen, så varm mot min hand
att dikta det kostar föga
ej mera än papperets vikt
om ej då du dikta en visa
och minna den djupt i ditt sinn
ge diktaren credit för mödan
som följer i diktarens spår
att blotta sin själ och sin börda
kan kosta långt mer än det sår
som bultar i diktarens inre
som bränner hens törstande själ
som varar och blöder, ej läker
ej förr än diktarn själv är död
likt Andersson minner en jungfru
så minner jag mången man
som kommit att söka mitt sällskap
men ej kunnat vinna min hand
jag firar så stolt min enhet
jag har här blott med mig själv
jag höjer ett glas till min ära
ty ärbar och stark är jag
ni trodde då detta var över
min hyllning till självaste mig
tro ej att detta är över
förrän diktaren ligger begravd
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar