schönes wetter heute, fräulein

vad hände igår egentligen?

jag bara hostar och hostar

gårdagen känns lite snurrig, men det var nog en bra dag

jag tror jag accidentally såg till att ge bort mitt nummer - det blir ju underligt om han inte nappar

det sitter jag här och tänker på

han ville att jag skulle stanna, jag ville bara gå, gå, gå därifrån -samtidigt ville jag orka stanna, men det gjorde jag inte

förutom oompha brass så spelade de väldigt dålig musik, de hade ställt upp en hel massa bord som ingen ville sitta vid och så hade de ljuset på halva kvällen - kalla mig kräsen men om det är definitionen av fest... 18 åringarna som kunde köpa billig öl var nöjda i alla fall, jag drack ingen öl.

jag längtar lite aggressivt bort, dit man kan få dansa och bara glida runt

Dagens låttips: The Clash – Should I Stay or Should I Go

yours truly

now time for lunch

och engelsk hostmedicin smakar bubblegum och pyton

Det är fredag och världen behöver skakas om!

Fantastic freekin' nice busy friday.

En dag för stordåd. Vi spelar Beethoven i eftermiddag på String Faculty Class. + medverkan på the Chilingrian Quartet's konsert ikväll.

Igår hade vi lunchkonsert för barn och pöbeln med Sinfoniettan. Rossinis Wilhelm Tell och ett fantastiskt stycke av italienske Respighi - Pini di Roma.

- Did you enjoy the concert?

- Mmmm. I like loooud!

- Mmm. I like good ear-plugs!

Heute Abend Oktoberfest - Jawohl! Echt tote Hosen!

har ingen skam i kroppen

A lady glows...

Idag var det inget roligt att duscha - ibland är det bara inte det. Idag var det bara för varmt, dessutom regnar det ute.

Men så står man inför det att några dagar är det ok att inte ha tvättat håret, sen har det bara gått för långt - hur länge beror kanske helt på vilket intryck du vill ge.

När folk ger en den där blicken efter att man sagt att man inte duschat sen i torsdags så kan man vänta en dag till.

-vi är ganska lika du och jag

-jag vet

-gruff, att du skulle upptäcka det före mig

jag säger ju det...

...men perspire.

there is allways someone making noices on the top floor - why is that?

Portobello Market

Lördag morgon och jag tänkte mig sovmorgon, frukost kl 8 i alla fall.

När vaknar jag?

Klar och pigg som en lärka, exakt 07.24.

Loui hinner knappt ens läsa lappen på min dörr innan jag kommer ut påklädd och redo för frukost, 7.30.

Sen tar jag reda på vilken röd buss som faktiskt ska ta mig till Notting Hill och Portobello Market. Försöker ringa Joakim om åt vilket håll den ska gå, han svarar inte - men han vaknar istället. Jag promenerar runt där, skickar ett sms om att en extra tröja kan vara skönt, det småregnar. Vi sa vid frukosten att äntligen känner man faktiskt igen Londonvädret, mulet och lite kyligt, som det sig bör.

Kan konstatera att sandalsäsongen börjar närma sig slut. När jag stod där i blåsten kände jag hur tårna riktigt protesterade. Jag hade bara behållit skorna jag tog på när jag gick ner till frukost. Ingen hit alltså.

Så följde vi strömmen nerför Portobello Road. Antikviteter, smycken, folk, prylar och folk. Jag hittade inget speciellt, men det var väldigt roligt att bara gå där och titta på allt. Joakim hittade en riktigt fin tweedkeps, han satsar på att bli gubbe redan nu. Vi är båda rödhåriga och hade typ världens bästa diskussioner om färg och nyanser. "Är inte den här färgen för kall"/"Det borde vara mer rött eller grönt i den"

Det är som hemma, när mamma och pappa inte kan enas om något är blått eller grönt.

"Ta med min blå tröja." "Jag hittar den inte" "Men den ligger ju där" "Den där, den är grå!" - och det är inte så mycket om vem som har rätt eller fel, det är mer känslan.

Kvarteren i Notting Hill kändes bra mycket mer genuina och trevliga än stressiga Oxford Street

och hela city.

Dessutom ramlade vi över stans två bästa affärer. American apparel...

och en sneakersaffär som saluförde New Balance retrolinje.

Snygga roliga multi-leggings, jumpsuit included, onesize smalrandig intelligent kortärmad tröja & en t-shirt i höstens hetaste färg heather plum - kap!

Hej Arvika! Hälsa Mârten och karusellerna!

how we spend our friday night at XX

Me in the mirror, my bass , Rosie's bass, double trolley-stool, crap piano and guest starring - the college baroque bass!

(the single decoration so far - my rag-rug end-pin-rest and borrowed pink music stand)

Note to co-practisers in the Ring on the door to the new bassroom here at XX:

"Hallo!

Me and Karin turned

this depressing room

into a bass room, therefore

it's now fabulus. However,

we understand if you think

this is annoying or selflish,

but we thought it would be

better to use one room rather for

dumping our rubbish & firewood

rather than 3. Thanks for

understanding. Feel free to use

the room anyway, we

just thought it would be

nice to explain. Ja.

lots of love,

from the bass

players of XX"

nu är det är revolution på gång!

Senaste igår vid frukosten hörde jag beklagande röster över folk som lämnade sina instrument uppackade, ockuperandes rum, inte basister då, men; speciellt de med ett piano i - man kunde åtminstone välja rum att ockupera, det var tonen och stämningen & jag förstår.

Vi är två basister här, Rosie och jag, vi är ett 15-tal musiker, det finns ett tio-tal övningsrum.

Övningsrummen som finns här är strikt vita, opersonliga, smått överakustiska, dåligt ljudisolerade (du hör vad du, samt vad personen i rummet brevid, tänker) - men bara att de finns är toppen!

College har också övningsrum, många - dock hög efterfrågan och hög omsättning - som basist är det nästan som inte värt att boka ett rum för en halvtimme här, 40 min där. Kontrabas är till syvende och sist inte, fysiskt sett, ett särskilt graciöst instrument.

College har ett 20-tal basister - vilket är fantastiskt - 3 basrum - inklusive undervisning - trångt!

Det bästa med baskompisar är att du har någon att bolla idéer med och någon att låna hartsch och noter av!

say no more

Idag har jag pratat för mycket

och jag har gjort många bra saker (det är en bra kombination):

Jag har hämtat orkesterstämmor,

sjungit kör - jätteroligt, vi sjunger så många fantastiska stycken - det är Brahms, det är Mendelssohn, det är Bach, det är RCM-favoriten Parry med flera. Britter är ruggigt dåliga på att sjunga tyska - die Craft verschwindt je mehr und mehr. Die Craft mmm, mm. Die Kkrraft; Kraft, Kraft, Kraft. Det är bara så det är, men de kan sin Bach.

Jag har berättat för min körkompis att jag tycker om att kasta pappersflygplan och tugga tuggummi på repetitionerna, att tyska och svenska är ganska lika och ja, lite tyska kan jag, att, att sjunga kör är ett perfekt tillfälle att spana in folk (really?) och att vi gott kunde ha tio minuters napping på schemat. Det ligger nog något i det.

Lämnat in ett leave of abscens-form för reading week, för det verkade som att vi ändå skulle ha instrumentala grejer den veckan och jag har ju redan bokat flyget till Sverige och förhoppningsvis kammarmusikkursen.

Försökt få mina kontrabaskompisar att enas om att det är en god idé och ganska skoj att spela kontrabaskvartett tillsammans - de var mer än skeptiska och något oproffessionella i sin ovilja att vilja sammarbeta med varandra; efter tre veckor gott folk, tre veckor. Jag ger det en chans!

Tvättat!

I förväg (i preventivt syfte) förstört ett moment - men det är ändå ingen date...

Uppfunnit två ord, to be expressious and to do something do-ie

Jag vet inte om de helt är uppfunna, kanske snarare upptäckta och satta i använding.

Sen blev jag lite ställd av att bli uppmanad att tro på mig själv när jag filosoferade över att det var svårt att bestämma något. Men det kanske bara var trevligt, jag vecklade istället in mig själv i en vild förklaring till varför.

Less is more?

Less is less and more is more!

Jag är expressious och det är mycket lättare att göra något med någon som inte riktigt känner om det är något do-ie. Det är bara så det är.