voine, voine

oj oj oj
dålig fart här må jag säga

kan det bero på att jag suttit i orkester 6 timmar om dagen den senaste veckan - här ska det inte tas det lugnt inte - eller på att jag är ute och äter pannkakor hos kompositörer, dricker choklad mitt i natten, åker på buss-safarin, lyssnar på Mozartkvintetter och snusar på mina sista nytvättade lakan hemifrån.

hum hum, tror mkt på den sista - de är väldigt inbjudande. speciellt i kombination med 6 timmar brittisk orkestermusik (han Vaughan Williams och han Gustav Holst, som alltså också är inböling här) - och då spelar vi alltså inte Planeterna, utan en hel massa annat (ni vet Beni Mora, Perfect fool, St Pauls suite osv ni vet)

sen låter jag bli att tvätta håret - i vanlig ordning kan väl tyckas - men här snackar vi separata kranar i extremum; i badkaret; utan duschslang; ska jag alltså typ, jag vet inte vad, stoppa huvudet underkranarna, sjukt oergonomiskt, eller tvätta det(+ mig) i "smutsigt" badvatten? tror inte de tänkte till där riktigt - dessutom verkar bara min varmvattenberedare räcka till ett lagom 30 centimetersskvalp - vilket gör att det iskalla badrummet blir mer än outhärdligt. voine, voine. till och med jag börjar bli lite konfundersam över hur det här ska gå. *väntarpåattdetblirvår*

något mer på tapeten?

en halv vecka med ont i halsen, semi-feber

samt en mkt arg busschaufför som kastar av snälla kontrabasister som bara vill ta sig in till skolan en söndag för att repa

och att jag är kissnödig*

*det är som sagt väldigt kallt på toaletten**

**vilket dock bärs upp av att jag har en mkt fin gardintoffs att dra i för att det ska bli ljust - varde ljus säger jag och drar i toffsen (hon hollywoodtanten skulle bli grön av avund!)

cöllegepaaaaarty

För er som fått er en sneakpeak på what's up and going via twitter (här på sidan eller på autotroll) och undrar lite precis hur kan ett sånt hära collegeparty utspela sig, de sägs ju vara legendariska - vad vore London utan collegepartyn, tanken i var mans huvud, så tänkte jag att jag kunde ge er beskrivningen av ett sådant.

Först ska man vara noga med de subtila undertitlarna till dessa partyn. 'Back to school' betyder inte bara en möjlighet att träffas efter long time no see - nej, nej. Då har man inte förstått någonting! Det är istället en möjlighet att plocka fram det trashigaste din garderob har att erbjuda, kortkort, knästrumpor, genomskinliga skjortor, den pushigaste av pushup bras, gärna allt på en gång och högklackat så du du slår huvudet i dörrposterna är naturligtvis självskrivet.

Om du bara läste dress fancy så är du alltså fel ute.

Ölen är billig, musiken dålig, lokalen samma gamla vanliga - men folket är crazzzzy.

Det ramlas, det dansas, det skrålas och det strulas kors och tvärs. Hon som bedyrar på damernas i början att kvällen att hon har en sååån fantastisk pojkvän hamnar med tungan långt ner i halsen på både en och annan snubbe. Grabben som du drar upp på dansgolvet för att röja loss med gör snabbt upp med sin polare om vem du stöter på och vill dra iväg dig för att visa "the concert hall" har jag sett den? Han är dessutom både från Kina, Armenien och spelar trombon, allt på en och samma gång. Men det är inte det som är själva grejen liksom. Jag är föga intresserad av att stoppa tungan i främmande mäns ansikten som inte dansar. Det är grunden i en god man. You wanna get with me you better show me some moves!

Den bästa partystrategin är att ett DANSA, två ha en god chaparone, adoptera några på vägen och lära känna folket som är där på ett eller annat sätt. Jag tror till exempel Arne blev glad när jag bad honom rädda mig från den främmande mannen och ta mig med ut och röka.

En fest är också ett utmärkt ställe för jämförande empirisk forskning. Vi studerade chest hair och tafflig cigarettrullning - även socker som partydrog.

Någonting i den stilen!

post'n måste också få jôbbe

Idag har jag brottats lite med en kopiator. Jag borde kanske tänkt en gång extra när jag såg att de hade kallat in proffesionskunniga att bearbeta den andra kopiatorn i musikbiblioteket. Men så långt tänkte inte jag.

Av någon anledning hade iaf den här kopiatorn ont i magen sedan någon bestämt sig för att skriva ut ett extra besvärligt partitur på A3-papper. Det hade helt enkelt fastnat och någon hade helt enkelt bara övergett skeppet och dragit. Jag aborterade först ett papper, sedan två och tre till. Sedan frågade jag kopiatorn om det inte kunde vara min tur nu, vi kom överrens om det. Kopierade ett fint litet intyg. Bra så, papper ur andra facket, svartvit kopia, ensidig, ja, javissst.

Men sen då? Jo, nämligen det lilla intyget som inte skulle sitta i kö 4-5 timmar här i London utan skulle åka hela vägen till Östersund. Det kunde vi kanske scanna? Ja, så långt var vi överrens. Behöver jag kanske logga in på en dator och ta det den vägen funderade jag (och insåg att det nya lösenordet jag hittade på i dag hade försvunnit samma väg som det kom - alltså helst inte).

"Jag kan maila det åt dig! Jag kan maila det åt dig!"

Jaha, jaså, jo, det vore ju fint. Ploppar in min mailadress och kilar mig i huvudet för att få den att börja scanna. Mhm, den knappen där kanske. Ja, jo. Men så har farbror installatör inte gett scannern tillgång till internet eller tillåtelse att maila eller vad det nu var. Och då gav jag upp. Drack en kopp te och gick hem.

Nog får vara nog.

Posten måste också få jobba.

Och om någon undrade om det var synd om mig på resan, om folk höll upp dörren ordentligt och inte stannade och kliade sig i huvudet mitt framför mig så är svaret nej, det var inte synd om mig. Dessutom insisterade Bahareh på att få skicka med mig typ en miljard kexchoklad (eg. 4st) varav jag har två kvar - svenskparty, svenskparty!

landet med de röda bussarna

Ni kanske undrade var det blev av mig?

Alldeles under snedtaket på 99 Elgin Cresent är mitt svar då.

Hur jag kom dit är inte en fullt lika enkel fråga.

Jag råkade ha en hel del packning med mig, lite för mkt om jag får säga det själv. Det var bara att bita ihop. Regeln lyder nämligen som följer, man skola icke packa mer än man kan bära själv. Därmed att erkänna att jag packat mer än jag kunde hantera vore ett nederlag! Och med resultatet i hand ska jag därför berätta att det GÅR att ta sig fram med 27+13+8 kg + kontrabas om än att styrförmågan och mobiliteten är vagt kompromissad.

Jag bor på en väldigt lugn gata inte alls långt från händelsernas centrum, ryktesvägen har jag hört att det ska ta ca 10-15 min att per cyckel ta sig in till college. Passar mig utmärkt.

Andra natten vilken jag ändå inte planerade att få sova mig igenom efter att av en händelse ha vaknat någon gång sådär lagom till eftermiddagen höll en väldigt enträgen liten fågel mig sällskap. Jag sjunger vackrast om natten, sade han. Sedan natten till igår trummade det ett litet regn mot hustaket. Fint tänkte jag, man ska veta att man är vaken om man nu är det.

Ovanpå detta har jag även klarat av första dagen på College, åkt röd buss med min kontrabas (för vad kan längre vara omöjligt om man har säg BARA en kontrabas), haft en kontrabaslektion, träffat min beundrare, övat 6 timmar so far och konstaterat att jag vill vara ett träd - mer om det en annan gång!

underhållningsvärdet i och tjusningen med att ha packat mameluckerna

Kan inte sova.

Vet inte hur jag skulle beskriva min dygnsrytm just nu.

Tiden är lite ur led.

Igår, idag, imorse heter det nog, för några timmar sedan iaf, så stängde jag igen mina väskor. Det som inte är med nu får antingen åka i handbagaget eller inte alls.

När jag inte kunde somna så låg jag istället här och fnissade åt att jag i alla fall inte glömt mameluckerna. Vem vet, de kanske blir 2011 års mest användbara plagg.

Sen tänker jag på små dvärgar, smider planer och ser fram emot att komma iväg.

Avfärd, imorgon (det vill säga idag) kl 12 tänkte jag.

Några timmar i Stockholm och sen åka hem till världens bästa Bahareh för övernattning och vem vet vad som kan hända. Tillbaka in till Stockholm C för morgontåget mot Köpenhamn och världen.

Ungefär 1 timmes marginal nere i Köpenhamn, obligatoriskt wienerbröd och morsning på Tivoli sedan tåget mot Esbjerg.

Där avgår båten runt klockan sex över det stora vattnet till det främmande landet.

18 timmar ska vi klara, jag, all packning och kontrabasen, sjögång inberäknad.

Torsdag blir fredag, båten lägger till i Harwich, om den inte ändrat rutt och får för sig att åka till Chile - då tar det nog lite längre innan vi är framme, därifrån tåget in till London Liverpool street och en spännande resa med lite för mkt packning fram till mitt nya hem, på en gata nära till Portabello Road.

På måndag väntar första kontrabaslektionen på seriöst evigheter och efter det finns ingen återvändo. Full fart framåt.

MEN även om jag är vaken när jag borde sova, så är jag det med ett leende på läpparna. För första gången på ungefär evigheter. Ska inte det här gå det?

2010 - als wäre ich Superman

2010 har jag

januari: 1, 2, 3

gråtit en hel sjö (och Frankensteins monster gick ned till havet)

februari: 1, 2, 3

mars: 1, 2, 3

lämnat London & tagit ett steg tillbaka

hängt i Malmö, käkat falafel, lagat pannkakor med Grodan och blivit kompis med världens sötaste 2 åring

sökt jobb i smyg men varit sjukskriven

1.

semestrat vid Vägs ände

gjort slut med en psykolog och senare en hel psykiatriavdelning - de kan se min rygg när jag går (våga vägra permanenteras i den svenska sjukvården)

april, maj, juni: 1, 2, 3, 4, 5, 6

flyttat hem och haft en hund snusandet på golvet bredvid mig ungefär 24/7

erkänt, börjat acceptera och slutat älta

inte druckit en öl på 8 månader

juli, augusti, september: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9

hängt på Queertopiafestivalen

fikat med ett blivande kommunalråd

klappat getter i Landskrona

varit i Tyskland, Danmark och Östergötland (med en liten detour till Småland)

blivit hämtad in the middle of the night med bara en resväska

sett alldeles för många tvserier

slagit mig gul och blå

varit på en hel polsk mässa utan att förstå ett ord

oktober 1, 2, 3

2.

spelat Händels Messiah & Mozarts Requiem - 2011 önskar jag mig att få spela Bachs Juloratorium

november, december: 1, 2, 3

hängt måndagar med mina nya polare, damerna i Belladonnakören

åkt till London och mot många odds tagit tillbaka min plats på College

hamnat på Odd Fellows julbord

tappat bort mig själv #mission2011

lärt känna Monteverdi, Vampire Weekend & mot min vilja, om än smått underhållande, Wagner

funderat på att ringa dig, men nog inte kommit mig för

3.

årets rubriker:

1. poetry et artibus
2. Inget kontorsjobb direkt-taggen
3. för Krullets skull Wwagner

• utanför listan måndag, tisdag & torsdag
• samt decembers bubblare urtidstrollet

årets playlist

a free woman

Jag se vad London har att erbjuda nu när jag kommer vara en fri kvinna.
Jag flyttar in i på vinden hos en författare i Notting Hill i hennes barndomshem, om sisådär en vecka. £600/månaden för rum, kök, badrum men ingen tvättmaskin. Men ack så ljuv friheten känns jämfört med kvinnofängelset, frukost mellan 7.30-8.30 - ingen övning innan eller efter 9, obligatorisk knock knock housekeeping VARJE dag kl 10 och världens knackigaste internet.

Hon var lite tveksam - vi hade ju inte träffats, men jag lät ju så trevlig på telefon. Vi bytte mailadresser och jag lovade henne att skicka en bild på mig själv.

2 minuter efter att vi lagt på ringer hon upp mig igen för att säga att jag inte får glömma lakan, för det har hon inga. Piece of cake.

Förhoppningsvis kommer jag vara en fri kvinna även i den meningen att jag kan ha gäster på de tider som behagar mig - dvs innan kl 10 efter 23 (även om det var väldigt convenient att dra till med jämtemot enträgna uppvaktare).

I källaren bor en indisk författare och kvinnan själv är halvt tysk (och en fjärdedel dansk) så om det uppstår något så är hon inte den som tassar runt problemet - vilket, som hon la fram det, engelsmännen har en tendens att göra. Det är ett finlir att umgås med britterna - tala fint om de som är närvarande, tala illa om dem så fort de har gått. Lätt att glömma vilken fot det är man ska balansera på.

edit

För de som ev tvekar så ska kontrabasen med. Vi funderar på att åka båt den här gången :)

Precis när jag tror att livet är slut as I know it.

2010 har innehållit väldigt, väldigt lite böcker, tidningar, skriven text och väldigt, väldigt, väldigt mkt tvserier (tom. en och annan film - även om jag i regel är lite anti film).

Det har varit Grey's Anatomy, from the very begining, for the very first time.

På temat, Private Practice.

House. Scrubs.

Dexter. Brothers and Sisters.

How I Met Your Mother, 30 Rock.

Gossip Girl, 90210

True Blood!

Nip/Tuck

Crossing Jordan, Ally McBeal.

Cougar Town, Gary UnMarried, Nurse Jackie,

Ni förstår ju själva - juluppehåll ...

Lösningen?

Mer serier!

Och on top of that - bra sådana.

The Big Bang Theory & seriöst Life Unexpected.

Hysteriskt rolig och feelgood. The perfect combination.

Jag gav dock upp Glee efter halva första säsongen - så ovärt. Allt som börjar likna musikal går fetbort - tillfälliga musikalinslag för att liva upp en serie på sjätte säsongen inklusive.

Eller borde jag kanske hellre skriva ingen nämnd ingen glömd?

Jag borde skriva, tack och lov att Nip/Tuck äntligen, äntligen är slut. För den var verkligen inte bra inflytande. Nördar, olösbara sjukdomsdilemman och fosterbarn är såå, såå mkt bättre än fettsugning och bröstinplantat.

Men bäst av allt är kanske att åka tillbaka till London, get a room (vilket jag ska, vilket jag HAR!!!), plugga, öva, skärpa mig och gå upp innan lunch (en nödvändighet för de tidigare).

De här spill it all out-inläggen känns ju lite lagom roliga - men man måste ju få skryta med det man har! Och om 2010 var året då jag såg ungefär alla serier man kan se är det ju bara att vänta och se vad 2011 blir för år - böcker, övning, feel good och äkta humor?

Det blir en vår i London - jag gick liksom lite miste om den 2010. Det blev en vår i Malmö istället. Om än en tårdrypande, så en damn good one.

Det är väl nu det är dags att säga, jag ångrar ingenting - jag vet inte om det är sant, men ärligt talat så spelar det ingen roll.

Mitt nyårslöfte á 2010 - dvs to do before 2011 lyder ju nämligen, något i stil med, att acceptera. Inte säga att allt kommer bli ok, tänka positivt eller något annat; men acceptera.

Kanske lite som Kübler-Ross modellen - the 5 stages of grief.

Denial, Anger, Bargaining, Depression, Acceptance.

Acceptera, för att kunna gå vidare. Jag bläddrade igenom mina post-its på mitt virtuella skrivbord - gud vet vad jag har samlat på mig där - men på en av de så stod det: "Hallå, orka känna de här känslorna, det är ju en dag imorgon också."

Eller kanske som den dödsdömde fången som fick vård på Seattle Greys sa till Meredith - "What ever makes you sleep at night." Det är precis vad jag behöver - sova, på nätterna (inte från halv fem till ett)!

(För övrigt saknar jag att umgås intensivt med Grey's Anatomy, det är något helt annat när man har 6 säsonger, till synes oändlig, tillgång till dem - men en gång i veckan, juluppehåll, tillfälliga uppehåll - it's not good enough.)

För övrigt 2, så tror jag att det var allt.

1001 rules for my unborn son

470. Don’t play the ace if you can win with the king.

469. Stay in your seat until the credits have rolled.