-

6 veckor, skojar han med mig?

Det har redan gått två och så säger han 6 veckor till.

Det stämmer inte ens. Det är 8 veckor till.

Jag tror inte på det. Jag blundar och tänker att det kan ju ändå inte vara sant.

Och då kommer tårarna. För nu räcker det.

Vill. Inte.

Vill. Inte. Vänta.

Det räcker nu.

Nej, är inte ord nog.

Det kanske är en drivkraft i sig -

men 8 veckor. Det är i princip hela terminen.

Och jag kan inte göra någonting.

Ingenting utom att inte ge upp. Inte, inte vänta.

Bida min tid.

Det är inte rättvist.

Inte rättvist. Någonstans.