tisdag 22 februari 2011

nu


Nu har ni i alla fall början på det här nya kapitlet i Londonfararens liv,
varje kväll, more or less, så trampar jag de 100 trappstegen upp till mitt lilla hak och så finner jag mig själv på fredad mark - för skulle det komma någon och vilja mig något här måste de först hitta den lilla lilla öppningen i häcken, sen ta sig förbi den stora läskiga draken på bottenvåningen och sen klättra alla de snirkliga trapporna hela vägen upp till taket - och jag säger er - det är inte vem som helst som klarar det.
- för att det dessutom ska bli mer sagolikt så har jag åtminstone två madrasser, varav en mycket knölig, precis som det sig bör i det här landet - sen håller jag på att sparar ut mitt hår (iaf stora delar av det) så om någon känner för att rädda mig genom att klättra upp för mitt långa vackra hår - så kom tillbaka om några år!

Ovanpå det så har jag ett eget litet kök, dock utan avlopp för tillfället, men med en liten liten spis och ett litet litet kylskåp. Jag har en egen toalett, med ett alldeles eget badkar - dock i SANN engelsk anda så har vi för säkerhets skull separata kranar - även i badkaret och ingen duschslang (som i alla fall jag är van vid hemifrån): hur blir man ren där är frågan?
- Se det blir man inte, för vad jag har erfarit så räcker varmvattentanken bara till ca 30 cm ljummet vatten, eller om nu tidsangivelserna för ett varmt bad var lite otillräckliga - och badrummet innefattas inte av underverket till element som är övervåningens värmekälla placerat i mitt sovrum - dvs ohyggligt kallt med en touch av frisk luft pga enkelglasen man föredrar i sina fönster förvisso förgyllt av fågelsång från den vackra parken som ligger bakom husen.
Tvaga sig gör man alltså med fördel annorstädes, hos t.ex. bekant alternativt på College.

Vill man tvätta är även det ett äventyr - man packar sin tvätt på för ändamålet lämpligt sätt och så tager man den under armen och spatserar runt kvarteret tills man finner den utmärkta kurdiska tvättomaten där man för det förmånliga priset av £3 beviljas tvätta sin tvätt.

Transporterar sig gör man med fördel - då det är ett mkt lämpligt sätt att ta sig från en plats till en annan - medelst apostlahästar alt buss, då hållplatsen som tager en raka vägen till College behändigt nog stannar på ett ungefär stannar tvärs över vägen (ha då i beräkningen att medelst kontrabas är det 4 krokiga trappor senare och det kan vara äventyr nog för en resa) - från och med lite mer än en vecka från idag kan jag också lägga till den begagnade lilla cykeln jag köpte för £35 på Portabello Market till listan av färdmedel. Mkt behändig liten sak.
Premiärturen togs således om aftonen på lördagen och det plingades vänligt på alla medtrafikanter som envisades med att köra på fel sida av vägen. De signalerade hövligt tillbaka inkluderat diverse gester.

Ni måste naturligtvis höra om min landlady och diverse andra saker med, men det får nog bli vid annat tillfälle. Vi har för stunden som de säger i det här landet, exhausted the subject.
Fridens liljor.

alltså

ingenting är fan lätt när man inte har koll på upp och ner, knappt ens fram och bak
när man helst inte pratar med folk gör man inte så många nya bekanta
- tar man definitivt inte hand om gamla - av någon anledning känner de sig exluderade - inte mkt jag kan göra, för jag vet inte heller vad som händer - ännu mindre vad någon ska göra, allra minst jag själv & goda råd går in genom ena örat och ut genom andra
tacksamt läge kan man säga.

ännu peppigare när vi kör en runda, jag skickar dig till den här experten för konsultation

ja, hum, säger du det
inte mycket jag kan göra
det finns ju inga quick-fixes som du säkert känner till
det här kommer ta tiiiiiiiiiiiiid

Mmm, precis vad jag är sugen på.
Vad har jag att förvänta mig under den här tiiiiiiiiden, tänker DU?

vi kan ju förstås prova det här pillret, vad tror du om det
om vi byter ut det här andra pillret du har?
jaså, varit trött säger du - ja det kan ju vara en bieffekt
inte velat äta? ja, det också.
Ja, hahaha, i över ett halvår.
13 timmar sömn och bara mjölk och flingor, så lustigt du.

Just lustigt. Det är precis den känslan jag också känner.

Så, om ni undrar så jag simmar väl på här i min ände av bassängen. Om du vill vara med så kommer jag ju inte säga att du är välkommen, men jag behöver dig säkert här ändå - fattar inte sånt så bra och har liksom tappat hoppet här.
Sex veckor till en ny sån här referal. Prova farbror terapeuten som har en tid i månaden på ett ungefär. Alltså Tjene!

jaha?


Jag går på mina lektioner som jag ska, men jag är inte riktigt med.
Sen händer något mer som kan i det närmaste kan liknas med en frontalkrock.
Inte så lyckat vill säga.

Jag hade tankar om att jag ville byta kontrabaslärare när jag skulle komma tillbaka till College. Redan tidigt hade jag den bilden klar för mig, att det liksom skulle vara dealen jag gjorde mig mig själv - och framför allt att det skulle vara BRA för mig.
Nu blev det inte så och min vana trogen så tänkte jag, ska inte det gå det. Satte huvudet först och gav mitt allt. Det räckte liksom inte och orkesterkrumbuktandet bättrade inte på oddsen. Vi var liksom överrens om att det inte var det optimala för mig - själva lärare-elevrelationen - då det sedan tidigare är en känslig punkt. Huvudet före, ärlighetens flagga i topp. Jag ville själv "reda ut"/berätta detta för läraren jag tänkte lämna.
Ett mycket hedersamt men inte särskilt strategiskt drag från min sida - eller vem vet vilka stormar som stormat annars - jag hade ju tagit patent på min sida av storyn och hade spelat mina kort så ärligt och rättvist jag kunnat.

Men fy fan. Fy fuckin fan.

Det rörde upp så sjukt mkt dåligt gammalt groll - det här är nu över tre veckor sedan och jag liksom sitter fortfarande här. Vill ta mig samman, vet åt vilket håll (och det är ett bra sådant) men jag vet liksom inte längre hur man gör.
& hur kan man glömma något sånt?

så det är väl ungefär det jag har att säga.
ni får ursäkta att det inte kommer några blogginlägg - dels har jag en grav twittercrush - sen vet jag knappt vad som är upp och ner & jag pratar knappt, ännu mindre skriver av mig själv när det är så.

sen då?


Noter måndag, repen börjar imorgon. Jaså, jaha, jo, när sa du?
Jag är inte bra med change of plans så jag det tog mig kanske 3 dagar innan jag kom över första chocken. Och det är som bekant inte hela vägen till att acceptera något.

Lagom till konserten en vecka senare hade jag kommit tillfreds med att jag var där, att det var ok, att jag gjorde mitt bästa och att det faktiskt var en fantastisk upplevelse att få vara med och spela i det här projektet - men det var som sagt inte med den känslan som jag gick in i det.

Jag ska inte klaga, det kändes fortfarande bra att vara tillbaka, grymt att vara back in the game.
Bara en liten vinglig start. - Självklart underskattar jag effekten detta har på mig.
Vill köra på som om inget hade hänt, fullt ös medvetslös - nej, men liksom rakt in en vägg.

När ska man någonsin lära sig av sina misstag och låta saker sjunka in och inte vara mer übermensch än att man erkänner att saker påverkar en. Precis det undrar jag. Ska bli bra på det någon dag.

ok såhär:

Jag kom till London, bara det en seger i sig.
Det var det klokaste jag kunde tänka mig efter 10 månaders slit, blod och tårar på hemmaplan. Ok inte så mycket blod, men ändå.
Och jag tog inte den korta vägen. Nej. Jag tog båten.
Med all min packning ungefär överallt och ungefär inga händer fria tog jag mig via Stockholm, Bahareh i Sollentuna, Köbenhavn, Esbjerg, Harwich till London Paddinton och därifrån till mitt hus med den vildvuxna trädgården på Elgin Cresent, Notting Hill. Ja och de fyra trapporna upp till min lilla vind på det.

Allt det här kanske ni redan visste, eller så är det ointressant pga out of date - men jag tänkte det var lika bra att kasta in.

3 dagars aklimatisering. Måndag, början på januari och plums ner i bassängen, i den djupa ändan.
Eller kanske inte direkt.
Jag hade en vecka, from heaven sent - när jag kände, alltså, det här kan bli riktigt, riktigt bra.
Jag ska bara sätta det här med övningen, inga stora projekt så här mitt framför näsan, jag kan liksom ease in to it - jag har en bra känsla ang det här alltså.

Vad händer sen?
En fantastisk helg som jag tror till och med ni fick uppleva här nedan.
Party, pannkakor och äventyr på det hela taget.
Men också ett litet huvudbry. Sms sent fredag eftermiddag: Karin, kom in och hämta noterna till orkesterprojektet är du snäll. Jag bara oj, vad har jag missat nu. Jag är ju inte schemalagd i något orkesterprojekt förrän i mars och det är ju egentligen PERFEKT - för då hinner jag komma i gång, i fatt och i form.
Men det var inget jag hade missat, mer än att lyckas logga in på min collegemail för hela bilden. Hon simmar, vi kastar ut henne på djupt vatten & jag hade hamnat i ett orkesterprojekt med 3-4or och post graduatestudenter - i en hel vecka.
Men jag behöver ju öva minst 2 helst 3 timmar om dagen. Och nu 6 timmar symfoniorkester och jag som inte ens ska vara här. SERIÖST HJÄLP!

update på gång


Dagen då jag tröttnade på att vänta?
Eller snarare ni kanske jag borde säga - ni vill veta vad som händer.
Det är inte en fråga, det är ett krav.
Ord och inga visor.
Ge dem kakor - eller kanske inte den just nu.
Ni ska få the good stuff senare.


lördag 12 februari 2011


Utlovar fortsatt uselt bloggande!