Vi skaffade hund när jag var 8. Hund var verkligen inget naturligt steg i vår familj. Jag hade knappt ens varit i närheten av en hund och var egentligen hundrädd.
Vi kände en familj som födde upp hundar, de hade riktigt fina schäferhundar för
skydd och barnen, såvitt jag minns, tävlade förutom i längdskidor och gång, även i drag med bland annat vorstrar.
Det råkade sig så, som det ibland går när tillfälligheter bara råkar passa, att de hade en pensionerad hund som behövde en fodervärd. Jag tror aldrig mina föräldrar hade tänkt sig en hund i vår familj, pappa tvärvägrade i början. Mamma lät sig nog övertygas med argumentet att uppfostra en hund är inte värre än med barn, och vi var ju så bra barn så det skulle alldeles säkert gå bra...
Så en sommardag när jag och min syster kom hem efter att ha varit på besök hos våra kusiner så störtade det en stor schäfer ut genom dörren.
Kickwas Lizzie blev min bästa vän, min nya lillasyster (jag behövde inte längre vara minst i familjen och förklaringen till varför jag som yngsta barn inte är mer bortskämd än vad jag är) och en trogen och entusiastisk pinnapportör.
Sen rullade det på. Kickwas-schäfrar spred sig i bekantskapskretsen.
Kickwas Yana, förtidspensionerad på grund av arbetsskada, liten, envis och fruktansvärt arbetsglad hund. Kortnost som en liten björn och världens gladaste hund bodde hos oss från det att hon var runt 4. En extremt mammig hund.
Vi har aldrig sysslat med hundsport och liknande, hos oss har alla de här fina hundarna bara varit superfina sällskapshundar - men deras potential har lyst som en gloria kring dem.
Någonstans har jag ett hundsinne, de har alltid visat mig respekt. Under mellanstadiet brukade jag gå ner till vår granne och plocka upp deras hund Lydia och tillsammans med Yana prommenera med dem. Det var nog en underlig syn. Lydia var något av en problemhund, men tillsammans med mig och kanske framför allt Yana var hon snäll som en ängel.
Många fina stunder framför allt sommararna när jag var 12-13 och vuxna pratstunder med vår granne, som har en speciell plats i mitt hjärta.
Yana hade sedan 3 valpkullar hemma hos oss. De första kullarna om 6 valpar och sedan 3 i den sista. Det var något alldeles speciellt när de tumlade omkring där några veckor i hundrummet och köket och ute i trädgården i snön.
En valp hamnade efter omvägar hos en bekant hos oss. Hon hade hundvanan men hade nog aldrig tänkt sig en schäfer. Lukas är en stor lika kort-nost som sin mor, på gränsen till långhårig schäfer. Jag kan inte det där med definitioner, men som långhårig är man inte rastypisk vilket kanske ger komplikationer. En stolt och fin hund i alla fall. Det var så fint att se de tillsammans, han så stor men så respektfull inför Yana.
Sista kullen på tre valpar kunde efter komplikationer inte säljas under kennelnamnet och registreras som renrasiga trots perfekt stamtavla. De var nog i mycket de perfekta valparna. Och det är där Gilda kommer in i bilden.
Hon blev kvar hos oss, jag var 14 och jag har lärt henne allt jag kan. Steget från att vara fodervärd och "färdiga" hundar till att uppfostra en valp är så mycket större än man tror. Gilda skulle säkerligen ha mått bara bra att få arbeta mycket mer - det var ju tanken från början. Vi har gjort så gott vi har förstått och det är ingen tvekan om att hon är en mycket fin hund!
Jag pratade med pappa tidigare idag. Jag ska åka till Sverige nästa vecka för en kammarmusikkurs med min lärare här. Det ska bli riktigt kul att träffa lite svenska musikstuderande. Mamma och pappa tänkte försöka komma eftersom jag inte kommer ha tid att åka hem och antagligen skulle de ta med sig Gilda också.
Men idag var hon inte hemma. Pappa jobbar mycket hemifrån när han inte är ute på vägarna och på möten - det är nog fint att få ett avbrott för en hundprommenad då och då mellan telefonsamtal och pappersarbete.
Idag är Gilda i alla fall terapihund. Vetrinären hade sagt att Lukas hade en depression och behövde umgås med andra hundar och därför hade vår vän varit och hämtat Gilda för att hon skulle pigga upp honom.
Om hundar fungerar lite som människor så är det nog inte konstigt. För Lukas hade länge sällskap av en annan hund i familjen, men som av ålder inte längre finns kvar.
Gilda är nog det perfekta sällskapet, ett stycke kompakt energi!
Det lät så fint att de skulle "umgås".
Gilda in action.
Alla bilderna på Gilda, tagna av mig.
Inlägg
