Det var det klokaste jag kunde tänka mig efter 10 månaders slit, blod och tårar på hemmaplan. Ok inte så mycket blod, men ändå.
Och jag tog inte den korta vägen. Nej. Jag tog båten.
Med all min packning ungefär överallt och ungefär inga händer fria tog jag mig via Stockholm, Bahareh i Sollentuna, Köbenhavn, Esbjerg, Harwich till London Paddinton och därifrån till mitt hus med den vildvuxna trädgården på Elgin Cresent, Notting Hill. Ja och de fyra trapporna upp till min lilla vind på det.
Allt det här kanske ni redan visste, eller så är det ointressant pga out of date - men jag tänkte det var lika bra att kasta in.
3 dagars aklimatisering. Måndag, början på januari och plums ner i bassängen, i den djupa ändan.
Eller kanske inte direkt.
Jag hade en vecka, from heaven sent - när jag kände, alltså, det här kan bli riktigt, riktigt bra.
Jag ska bara sätta det här med övningen, inga stora projekt så här mitt framför näsan, jag kan liksom ease in to it - jag har en bra känsla ang det här alltså.
Vad händer sen?
En fantastisk helg som jag tror till och med ni fick uppleva här nedan.
Party, pannkakor och äventyr på det hela taget.
Men också ett litet huvudbry. Sms sent fredag eftermiddag: Karin, kom in och hämta noterna till orkesterprojektet är du snäll. Jag bara oj, vad har jag missat nu. Jag är ju inte schemalagd i något orkesterprojekt förrän i mars och det är ju egentligen PERFEKT - för då hinner jag komma i gång, i fatt och i form.
Men det var inget jag hade missat, mer än att lyckas logga in på min collegemail för hela bilden. Hon simmar, vi kastar ut henne på djupt vatten & jag hade hamnat i ett orkesterprojekt med 3-4or och post graduatestudenter - i en hel vecka.
Men jag behöver ju öva minst 2 helst 3 timmar om dagen. Och nu 6 timmar symfoniorkester och jag som inte ens ska vara här. SERIÖST HJÄLP!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar