Det är tidig morgon i december, och solen skiner genom snöflingorna. En viss kvinna sover ovetandes i sitt rum, bredvid sin ettårige son. Det är hennes födelsedag, och utanför smyger en liten orkester genom snön. Ute är det tyst och stilla. Hon vaknar av stråktoner från detta stycke, som han har skrivit åt henne. Efter mycket om och men har hon slutligen fått förenas med den hon älskar. De levde tillsammans i trettio år, och 1883 sörjde hon hans bortgång, vid dödsbädden med den livlösa kroppen i famnen i ett dygn, innan hon kunde möta livet utanför ensam.
Undertecknad vaknade denna morgonen av ett ofantligt behov att snyta sig. Jag hade sovit i en säng i det otroliga rosa huset med vackra stuckaturer i taket. All stress rinner av mig, och idag ska vi vandra runt en hel sjö. Hon lagar frukost åt mig, ser till så att jag dricker nån konstig naturmedicin mot min förkylning, och skrattar åt mig när jag inte fattar hur man loggar ut från skype eller spiller saker på de idiotiska insändarna i DN. Alla har sin beskärda del av begåvning. I eftermiddag ska vi till apoteket, och köpa snytnäsdukar åt mig (jag får skavsår på näsan av hushållspapper). Cicero påstod att äkta kärlek finns bara mellan två nära vänner.
Inlägg
1 kommentar:
Hej =)
Skicka en kommentar