om att leva med ett litet urtidstroll

Jag har en hård, men jag antar god vän,

Baharskij säger,

Karin, om du säger att det inte går,

då tror jag inte att du har försökt

- så hög tilltro har jag till din kapacitet.

Egentligen skulle jag ha kommit iväg upp till nordligaste Norrland (typ) för att hälsa på brud'n och titta på gammelfasters orgel, som enligt utsago ska finnas på dessa breddgrader.

Idag har jag gett mig ännu ett to be-nyårslöfte. Jag ska inte ge upp samt jag vet. Det kan låta både tattigt och skenheligt - men det kommer åt kärnan. Det kommer åt min urtidsmänniska, som i stället för att ta kloka långsiktiga beslut gör allt för att undvika. Undvika i princip allt. Jobbiga situationer, jobbiga känslor, stress. Min urtidsmänniska säger nej, hela tiden! Men nu har jag bestämt mig för att tala förstånd med det lilla trollet; jag vet. Jag vet vad jag vill, jag vet vad jag behöver. Känslan i stunden behöver inte hindra mig från vad jag vad jag vill och klarar av.

Om Sverker vore här skulle han ta det är ingen idé, det kommer ändå inte att gå och lägga den tanken, känslan i den röda soptunnan.

Så för att ge den lilla rädda urtidsmänniskan lite motstånd så börjar jag med steg ett;

- Strategi struktur. Det krävdes lite blod, svett och tårar för att komma hit & för att våga erkänna. Men! Jag tänkte börja med att stiga upp på morgonen. Oavsett vad. Äta på bestämda tider och hålla mig till planeringen. - För det finaste jag vet, det är att vara en pålitlig rekordelig människa och nu har det i princip gått så pass långt att den sista jag skulle lita på är mig själv. Och det blir minst sagt lite skevt, för jag vet. Jag vet, vad som är bra för mig. Och när det nya året, anno 2011 börjar. Då ska jag och det här lilla urtidstrollet inom mig vara on speaking turns. Vi ska bli vänner.