omfamna urtidsmänniskan i dig

Det är två problem med den här lilla urtidsmänniskan.

Den är livrädd och skräckslagen för ungefär allt.

Vi snackar ingen balans alls - jag menar, man måste ju ta hand om sin lilla urtidsmänniska och få den att känna sig trygg och omhändertagen.

Samt det, att den drar så snabba slutsatser.

Innan du vet ordet av har den sprungit iväg, långt in i skogen.

Och du undrar hur det hände - men den agerar bara på instinkt.

Må hända att tunnelbanan inte är en björn och vi idag kanske är lite mer självständiga än vad som kanske är nyttigt för oss (vi dör inte om vi blir övergivna av vår grupp det finns sätt att lösa också & vi byter miljö och grupp snabbare än den lilla urtidsmänniskan hinner blinka - jag skulle också vara vettskrämd).

Vi kan inte på det personliga planet hindra utvecklingen. Vi kan inte göra om världen som den är idag. Men vad vi kan göra, är att omfamna den lilla urtidsmänniskan i oss och ge den största möjliga trygghet. Rutiner, stabilitet och någon som den kan lita på. Ni är ett oslagbart team - men det krävs att ni jobbar åt samma håll och har ansvarsfördelningen klar.

Det är trots allt urtidsmänniskan som ser till att du inte ständigt och jämt bränner dig på spisen, förstår värdet av att bonda med andra människor & fortplantning. Men kom i håg att urtidsmänniskan är lat, största möjliga effekt för minsta möjliga ansträngning - vem vet vad som lurar bakom nästa krök - högt gräs, inga lejon?