Jag vill komma ut, men jag vet inte från vad.

Jag mår inte bra. Under mitt vanliga, glada, kloka jag så är inte allt som det ska.

Har inte varit på, alldeles, alldeles, för länge.

Jag försöker inte hyckla eller gömma, men det kommer inte fram så lätt.

Jag åkte hem från London, hem till Sverige, hem till Malmö i mitten på mars.

Jag hade redan åkt Malmö tur och retur ett par gånger då under vintern och våren

& känt att allting inte var som det skulle - borde vara.

Att ta beslutet att avbryta Royal College of Music, pausa London och att ta ett steg åt sidan var en sådan stor lättnad. Låta fasaden falla för en gång skull, för det var ungefär vad som var kvar om man räknade bort paniken, oron, kraftlösheten.

Och alla var förvånansvärt förstående.

Jag hade träffat en doktor redan i London. Träffade en i Malmö.

Det blev vår. Det blev sommar.

Och jag kände att jag måste ännu mer hem.

Malmö räckte sedan inte till. Tryggheten och lugnet ville inte riktigt infinna sig

och jag behövde få komma hem till skogen.

Så jag åkte hem, hem till Norberg.

Sommaren kom och nu börjar den gå över i höst.

Semestrarna är över, skolorna börjar. Men jag blir kvar här.

Ett tag till. London kan vänta.

Jag är välkommen tillbaka, när den tiden kommer och om det passar.

Jag tänkte bara, att ni skulle veta.

Jag är här och jag ska ingenstans.

Kram