You die when you're young

Shoreline med Anna Ternheim

Sommar med Nour El-Refai

El-Refai skriver i vår bästa tidning Bang.

Bara för att de skriker ska de inte få som de vill. Det är dealen.

Nour spelar Hur lyckliga kan vi bli med Emil Jensen & säger sen:

Efter Melodifestivalen så hade jag blivit etablerad i Sverige. Som hon som var med i Melodifestivalen samtidigt som Björn Gustavsson. "Amen ni vet hon tjejen, som skulle vara rolig bakom scenen men som det inte gick så bra för."

Jag förlikar mig med det underläget. Anamade. Gjorde det till en del av mig. Jag hade ju allt att bevisa nu. Förväntningsmätaren stod på noll. Bakom kvällstidningarnas rygg spottade jag skit på dem med mina medarbetare på Riksteatern. Jag är verbalt begåvad. Jag kan så många fula ord och det kändes så bra att hata dem. Att veta att de spår de satte i mig skulle jag omvandla till min fördel. Sen skulle de vilja komma tillbaka och bli kompis.

...

Det är inte mitt fel att jag sitter tyst.

När jag sitter tyst, då tror de att det är mitt fel. "Ta för dig Nour, ta mer plats!"

Det är inte mitt fel att jag sitter tyst. Det är deras. De fördelar luften broderligt och jag är ingen bror. Om de har tio chanser att säga ett skämt har de råd att misslyckas och säga pass. Jag har en chans. Jag tar den alltid. Men bara när jag är säker på att jag inte kommer misslyckas. Om jag inte är säker så säger jag pass. Då gormar mina manliga kollegor att jag måste våga mer. Det är ett sånt jävla förtryck.

Att uppmuntra kvinnliga komiker att bete sig som de. Som hetsiga apor. -Nä tack. Gud bevare oss om vi skulle börja bete oss som dem. Då skulle man plötsligt upptäcka att det där beteendet inte var OK. En manlig komiker kan först se sin sanna spegelbild, när en kvinnlig komiker gestaltar honom. Det är deras självhat som lyser igenom när de kastar skit på kvinnliga komiker.(Om grabbighet)

Nour El-Refai är grym!

Jag vill vara hennes vän.