Kebabsan

Fredrik kommer in i köket, strålande glad, yttrar några ursäkter för förseningen och sen några olämpliga oartigheter och överlämnar i försenad födelsedagspresent, eh ja, han kallar den Kebabsan.

Han tyckte jag behövde den. Han har valt Kebabsan med omsorg och omtanke. Han tänker att jag kan ta fram Kebabsan när jag känner mig ensam i London, komma ihåg att det faktiskt är grymt att jag tagit mig hela vägen dit osv. Jag tvekar på att en sån moody-grej som Kebabsan har den funktionen. Wtf, det är tanken som räknas, tanken som räknas, tanken som räknas ändå.