#prataomdet

Jag hämtar min syster vid tåget och i bilen på vägen hem pratar vi om #prataomdet*. Jag har bara hört talas om det, inte riktigt fått något grepp om det eller kollat upp det. Hon ger mig länken till prataomdet.se och jag läser sida upp och sida ner. Jag kan inte sluta, men det gör ont.

Jag inser att vi måste våga vara människor som inte går över varken våra egna eller andras gränser - inte tassar omkring i gråzoner.

Och som tar gränser för vad de är. Ett nej ska inte behöva förhandlingsbart.

Och en tvekan ska tas på allvar.

Och jag vill aldrig, aldrig mer vara 15 och tro, att jag är kär och att någon ser mig, bend over backwards för att saker ska vara bra, utforska världen men inte reagera på tveksamheter och övertramp - vara osäker och inte inse när människan i andra ändan av är minst lika osäker hen med, men agerar ut det på ett helt, helt annat sätt. Jag vill ta den 15 åringen i handen och säga att du är bra och saker ska ske lika mycket på dina villkor som på någon annans.

Och jag hittar ett utdrag ur dikten Text till min son av Olivia Bergdahl på en blogg och det träffar mig i hjärtat - kanske hela dikten ännu mer.

H.264

H.264

*"I samband med ett samtal om mediebevakningen kring Assange-fallet började Johanna Koljonen twittra om de gränsdragningar, gråzoner och övertramp som förekommer i sexuella situationer. Hundratals följde Koljonens exempel på Twitter under rubriken#prataomdet, ett samtal som sedan fortsatt att utvecklas och fördjupas.

...

Vi behöver ett språk för sex utan skam, vi behöver fundera kring våra egna och andras gränser. Något ska förändras. Vi ska våga #prataomdet."