Emelie. Bloggen Klamydiabrevet skriver. Så det kryper alldeles under skinnet.
Om en mamma som blev sjuk. För fem år sen - en mamma som blev väldigt sjuk utan att någon riktigt förstod. En ovanlig sjukdom.
"Men jag hade inte sett fel. Min mammas utseende hade sakta men säkert förändrats. Det är bara det att det inte är så lätt att sätta fingret på vad det är när man träffar någon ganska ofta. Den gradvisa förändringen märks liksom inte. Min mamma blev sjukare och sjukare, hon gick till läkare flera gånger, men ingenting hände. Hon fortsatte att släpa sig till jobbet, till det jobb och de patienter som varit det viktigaste i hennes liv i trettio år, oavsett hur dåligt hon mådde."..."Suicidtankar heter det. När man inte orkar leva mer. Hon vet precis hur hon skulle göra. Hon har ju fler piller hemma i badrumsskåpet än de flesta lyckas knapra sig igenom under en hel livstid. Då vaktar de på en. Men de är snälla. På fredagen poppar de popcorn."..."Slutligen svalde min mor sin orubbliga stolthet och kontaktade den lokala stadsdelsförvaltningen för att ansöka om försörjningsstöd (det är vad som förr kallades socialbidrag). Hon har inget annat val. De har frågat henne om hon inte kan låna pengar av någon annan. Men det kan hon inte. Hon kan inte låna mer. Det går ju bara att fantisera om hur detta måste kännas för henne. Hon har aldrig varit arbetslös, aldrig levt på a-kassa, alltid jobbat." ... "Handläggaren som intervjuar henne har taggarna ut från början. Min mor får frågan om hon har arbetat tidigare i sitt liv. Ja, trettio år, svarar hon. Och har du varit sjukfrånvarande tidigare? Nej, inte bortsett från de sju respektive tio månader jag var hemma efter att ha fött barn. Så det får ni väl räkna av då. Detta säger min mamma en smula ironiskt, hon har trots allt sina stunder ibland. Handläggaren har ingen humor, fattar inte. Hon säger bara att, nej, sånt räknar vi inte."..."Varför? Varför? Varför?
Detta är en fars. Alla vet det. Men inget kan vi göra åt det. Oavsett vad de hittar på är det skattekronor som bekostar detta. Det gör det samma om det är sjukersättning, aktivitetsersättning eller försörjningsstöd. Kan man inte låta människor vara ifred? Vem har vunnit något på att en människa hur brutits ned? De borgerliga politikerna talar gärna om incitament för att arbeta, men vilka incitament har min mor? Ska det vara så svårt att acceptera att vissa människor inte kan bidra lika mycket som alla andra? Dessutom har hon slitit som ett djur i över trettio år, gått till jobbet varenda dag. Kunde inte det räcka? Har hon inte bidragit nog? Om inte sjukersättningen är till för min mor, vem är den då till för?
Det är som skojfriska personer säger, enda giltiga skälet till frånvaro är egen begravning. Det är vad Alliansen säger också. Men de skojar inte.
Detta är Sverige 2010, under borgerligt styre. För mig är inte detta vilket val som helst. Det handlar inte om abstrakta plånboksfrågor eller ens rena ideologiska ståndpunkter egentligen. Det handlar om en människa och hennes rätt till värdighet."
Den obegriplighet som är verkligheten. Den omänsklighet som är samhället.
Den misstänksamheten man möts av.
Var man än kommer.
Oavsett vem man är.
Så är man en skurk.
Well, säg att det inte hör hemma hos Försäkringskassan -
men man ska inte behöva gå de extra milen, i omöjliga skor.
Det är något väldigt sjukt över systemet.
Det måste finnas någon jäkla medmänsklighet.
Inlägg
2 kommentarer:
Det är hemskt. det är mer än hemskt. Men jag tror inte den borgerliga politiken är utformad med tanken att personer som kvinnan i detta fall ska utförsäkras. En förändring gjordes och det är säkerligen flera hål i den som gör att det kan bli såhär, men: Den största skulden lägger jag nog på försäkringskassan som inte kan handla mänskligt - om de VET att en person inte kan arbeta, så bör de ju KÄMPA för det. Brinna för sitt arbete.
F.ö. saknas det en ny, permanent sjukförsäkring som kan användas i uppenbara fall, som ovan. Fel av alliansen.
/hP, P! eller nåt.
Det är ofattbart, bortom partipolitiken. :/
Skicka en kommentar