Jag har precis kommit hem från dagens sista företag, kvällspromenaden ner längs med den gröna järnvägen. Tillbaka genom några slumrande radhuskvarter. Det är en glad, men trött hund; mamma brukar gå ut med henne minst en timme tidigare, hon håller på traditionerna; hon och en ganska modig katt. Slemmis är den tredje i ledet av katter som ska följa med på hundpromenaderna, morgon och kväll (jo, Jansson gick hela turen runt fotbollsplanen en gång när han var liten, men det blev mycket). Vi har haft en katt som gärna ville sitta på axeln och speja, en som skrek när man gick ifrån honom (men han var från Fagersta) och sen Mirre och Slemmis (Selma) som klättrade upp i varje träd längs vägen för att vara på den säkra sidan.

Ni får ingen bild, men kanske det går att föreställa sig. En sval sommarkväll, solen har gått ner och månen lyser stor och rund på himlen. En hund som strosar runt och läser av dagens trafik. En katt som balanserar på spåret. Järnvägsspåret som går genom all grönska, långt och längre bort.

Hur ofta har man kameran med sig när det gäller och hur ofta fastnar saker som man faktiskt ser de på kort?