The words of a drunken Couperin

Krullet: Mina nära och kära, nattugglor och sjusovare,

Vad jag tänker avhandla idag (inatt) är kort och koncist, en liten konversation. It will tell you the story of one man, with a million of wishes. I present to you: the legendary, Francois Couperin "le Grand"!

Francois: Eh ja, asså jag heter ju inte så egentligen. Det är bara nåt folk kallar mig för.

K: Vadå, "jag heter inte så egentligen", vad menar du?

F: Ja asså. Le Grand. Jag är ganske petit faktiskt. En klar 36a

K: Vadå, 36a? Det är ju en tjejstorlek. Har du tjejkläder eller?

F: Nej, klart jag inte har..... men på min tid så hade killar stumpbyxor, högklackat. Vi bejakade den feminina, känsliga sidan hos männen.

K: Vadå, det förklarar fortfarande inte storlek 36-grejen?

F: Vadå, vadå, vadå. Måste du börja alla dina menar med "vadå"?!

K: Okej förlåt då.

F: Är det här den första intervjun du gör med en kompositör?

K: Nej, faktiskt inte. När jag gick i åttan intervjuade jag Beethoven för en uppsats i engelska. Det gick inte så bra. Han var typ sur hela tiden.

F: Hm.

K: Så, berätta lite om dina mål med komponerandet?

F: Nämen gud så förutsägbart. Ska jag berätta lite om min familj också eller vadå? Vad jag egentligen vill tala om är nånting helt annat. Min namn.

K: Ditt namn?

F: Ja, mitt namn. Jag är så jävla trött på att alla ska missbruka mitt namn. Jag hörde er nog idag på den där middagen!! "Hahahaha! That's such a funny name! "Le Grand", why is he called "le grand"!? Hahahaha!"

K: Ja alltså eh, jag försökte ju faktiskt försvara dig.

F: Jag ska säga er alla att jag heter så för att jag var den störste kompositören i min familj, och vi är en stor familj med många kompositörer. Så det så! Det har bara att göra med min musikaliska talang. Jag tycker det är så himla jobbigt när folk skämtar om mitt namn.....

K: Så, var det därför du gömde dig under bordet tidigare?

F: Ja.

K: Åh. Jag tyckte väl att det var nån som kröp runt där och nöp folk i fötterna.

F: Hehe. När han organisten vaknar imorgon bitti kommer han tänka dels: ahh, vad gjorde jag igår!? samt: varför är mina tår alldeles blå!? Han behöver öva lite mer, han är en sån slöfock.

K: Ehh.

F: Mhm. Dessutom, jag tycker det är lite skumt hur saker funkar på det här plejset. Ni kan ju inte bara gå ut och supa med era lärare sådär, kan ni?

K: Ehhh. It's part of "The Oxford Experience".

F: Bah, humbug.

K: Var det där en imitation av Scrooge?

F: Nä vadå? Shit vad trött jag är.

K: Kan du inte spela nåt för mig? Snälla!

F: Okejrå. Jag kan väl improvisera lite. Här kommer ett stycke bara för dig, om dig, av mig: http://open.spotify.com/track/5lJqCVOmYxgx92GMGCBWLd

K: Vicken konstig titel hörru.

F: (för sig själv) Ah, inspirationens musa är alltid lika nyckfull. Hon blandar högtravat och ädelt tal med meningar som "vicken konstig titel hörru".

K: Va, vad snackar du om?

F: Kristina. Nu ska jag visa hur man rör vid cembalon.

K: Näru, jag tänker sova nu.

F: Imorgon?

K: Okej, på ett villkor: du förklarar för mig den där grejen om 36an.

F. Je te promets.

Så; kära läsare! Jag tackar er för ert tålamod och hoppas att ni fann denna lilla konversation upplyftande. Vi höörs hihi :---D

//// Kronky