Låt oss gå rakt på dagens tema utan krusiduller: män med kultur i blodet hittar man INTE på en folkhögskola ute i bushen. Du, kära läsare, som bor i det pulserande London - världens nav - har alla möjligheter att finna vad du egentligen behöver. Min vän C.P.E Bach berättade imorse för mig att redan på hans tid såg saker och ting ut på det här sättet. Han är en fantastisk man utan skrupler, och visade mig vilka ironiska iakttagelser han hade skrivit ned om sina lantliga cembalistkollegor:
Bamboozler, our keyboardist, has fine hands [alltid något! ff. anmärkning]. But he is unable to put them to good use except when the gorverness, hired by the mother, excuses herself for a moment, leaving him alone with his young lady students.(1)
= ett mycket talande exempel på oraffinerande sluskar från landet.
Emanuel sa också till mig (vilket förstås också stämmer till punkt och pricka) att "it is easy to imagine the kind of sounds produced by stiff, wire-strung fingers"(2). Vad vi ska leta efter istället är nån som kan konsten att röra vid eh, instrumentet(3). Som den här mannen t ex:
Francois Couperin "le Grand". En fascinerande figur; någon med kultur och musikalitet i blodet! Svettiga flanellskjortor kan förstås ha sin charm, men jämfört med dry martini, spröd cembalomusik (Engelska sviterna - yes!), Chanelklänningar? Dessutom: varje ålder har sin egen uppgift att uppfylla - vi börjar med att födas, då helst i en lantlig miljö (sandlådor, gräsmattor, geggamoja, gungställningar och hela kittet). När man inträder i tonåren är den lite mer urbana miljön mycket mer suitable för ett ungt och rastlöst hjärta. Och efter den slutgiltiga frigörelsen från föräldrarna passar det sig mycket bra att flyga högt över Londons skyskrapor.
Poängen med detta är:
a) staden och landet har båda sina njutningar(4). För att bli lycklig måste man utforska det man har till hands - även om starka önskningar såklart måste tas i beräkning!
b) satsa högt! Varför inte satsa på dirigenten den här gången, istället för nån anonym andraviolinist? Nu verkar ju förstås Karins dirigent vara lite för gammal. Lösningen kommer här: som cembalist vill jag förstås tala för min egen sektion. Vi är fantastiska. Om du nångång hamnar i en barockorkester vet du vart du ska titta.
Som sagt: det är vi som är dom riktiga kapen i orkestern - när vi väl spelar i den, förstås. Oftast behöver vi ju inte fler instrument, men när vi gör det så är det förstås vi som leder dem. Vi är kompromisslösa, strålande, någonting alldeles extra. Do you seriously think this is optional? Och med detta vill jag avsluta för idag.
Puss
Krullis
Fotnoter och bibliografi:
1) Carl Philipp Emmanuel Bach, Essay on the True Art of Playing Keyboard Instruments (Columbia University, Cassell and Company Limited: 1951, 2nd edition) p. 11
2) Ibid, p. 30
3) se Couperin, Francois le Grand, Konsten att röra vid "cembalon", publiceringsdatum? ehh.......
4) Lorenzo de Medici, Selected poems and Prose (Pennsylvania, Pennsylvania State University Press: 1991), chapters "The Supreme Good", "The Novella of Giacoppo"
PS. Men ibland känner vi cembalister oss lite ensamma också, och då längtar vi tills nån kommer och hälsar på oss. Och då antingen nån som vi kan få skratta med eller nån att bjuda på vitt vin i en skål, men allra helst nån som vi kan beordra att sova på golvet, nån som vi kan få sätta våra spår på i form av några hälsosamma blåmärken på ryggen, etc...
PPS. Ni måste tycka att jag är helt störd som skriver sån här skit på Karins blogg? Asså jag lovar, jag e typ inte såhär på riktigt!!
Inlägg
4 kommentarer:
Jag skulle nog inte kalla det skit, det verkar ligga dig för nära ditt hjärta för att klassificeras som det.
Det glädjer mig mycket, din nya herrbekant, en sådan formidabel man. Något som däremot oroar mig (ser du den dramaturgiska finessen, först något positivt, sen den verkliga bomben) mycket är förstås hur du pratar i en nedlåtande ton om flanellskjortor.
Nog för att det finns en del rötägg, men ett är då säkert. De bär inte flanell, snarare Armani.
Dock kan vi kanske här lägga ihop min motvilja att duscha, mitt behov av att få bestämma samt stundom bära flanellskjortor (gärna av kvalité och historia) och komma fram till att som du kanske skulle lägga fram det, ses som mannen i förhållandet.
Jag kan för övrigt ha överseende och låta dig fortsätta leva i tron om att cembalisten skulle inneha någon som helst slags ledande roll. Vi låter er hållas, det blir bäst så. Men barockensemblens hjärta är och förblir bassektionen - cembalons roll är mer tapetklistrets bakom affischen. Om du ursäktar min franska.
Det glädjer mig dock dina fina referenser och källhänvisningar. Att vi alla, även om vi på vissa punkter kan tänkas känna visst motvärn mot dina påståenden, kan ta del av kunskapens sällan sinande källa.
Jag tror vi alla har något att lära här:
Förkasta aldrig ett barns upplevelser i sandlådan!
Hm, jag visste att det där om flanellskjortorna skulle vara en öm punkt! Men det där med tapetklistret, va faaan asså. Det är ju vi som LEDER orkestern!
Jag är glad att du uppskattade mina referenser - det behövdes faktiskt ett visst mått av efterforskning för att få till dem. Men det var det värt, för vilka citat alltså!
Du är för söt!
Hihi jag vet :) :)
Skicka en kommentar