dräm dem i marken bara

Är det inte så här det ska vara??

Dräm dem i marken, sen minst tio minuter tills de förstår att lägga sig platt på marken av sig själva.

Jag ramlade över en pantertant-blogg, se länken ovan.

Läsvärd, ja och jag gillar hundapproachen.

Det är lite som Fredrik brukade säga till mig i Arvika:

- Karin, du är kanske lite väl hård mot de stackarna.

De stackarna? Lite väl hård? Jag?

Nej, nu vet jag inte om jag förstår. De ska väl veta sin plats!

Som grabben jag körde hela kan inte du... mot, för att se var gränsen gick.

Den gick inte, vi passerade aldrig den. Det förvånade mig.

Andra höll jag på avstånd. Lite på samma sätt, för att känna av var jag hade dem.

De var tvungna att klara eldprovet.

Det gjorde de väl aldrig, herrarna i hagen.

Kanske därför jag har en oputsad samling av tomtar, gangstrar och afrikanska fotbollsspelare.

De gör sig åtminstone ganska väl i mitt hjälteepos om Arvika.

Det blir inget hjälteepos om den här staden.

Här finns inga hjältar eller vidunder under himlavalvet - här finns gråa dagar och dammiga heltäckningsmattor.

Den "asiatiska" omeletten igår tog kanske knäcken på mig. Inget, jag säger, inget kan göra det värt att sitta kvar och peta i den. Jag hade väl inte ätit mer än en halv banan och en morot på hela dagen sisådär - Jag kunde ändå inte förmå mig att äta den där förbannade omeletten. Döäcklig, gummilik.

Det här "uppsatsskrivandet" tar kanske kål på mig.

Jag låter mig kanske falla offer för alla "måsten".

Jag hatar måsten. Det är lite smått oundvikligt.

Jag är inget offer och det finns inga absoluta måsten - det finns dock konsekvenser. Och de samlar sig på hög.

Jag inte om jag orkar stiga upp idag.

Jag får inte gripas av panik, jag ska bara lägga ner tiden. Det är inte svårare än så. ...

Och jag blir rädd om det flyger en snöboll genom luften som landar vid mina fötter, varför? Om jag tror att nån ropar mitt namn i korridoren, varför? Och jag vågade aldrig hänga med de andra vid fotbollsplanen. På sin höjd vågade jag mig bort till snöhögarna när alla andra hade tröttnat på de och tvinga mig att leka fåniga lekar om tecknade lejon och gulliga konflikter.

Jag tog kanske knäcken på mig själv - men hur gör man då?

Det snurrar, snurrar och snurrar. Jag behöver drämma mig själv i backen. Bekänna färg och ligga platt på marken och visa halsen.

Jag tror inte att jag kan.