Idag var det om möjligt ännu kyligare, men som viking så är kylan inget problem. På med långkalsonger, på med ylletröjan, på med regnjackan, om, jag säger om det skulle regna så ska man vara förberedd - ut på stan.

Vi tar bergbanan från Taksim ner för kullen till båten över till Kariköy på den asiatiska sidan. Bosporen visar sig från sin bästa sida. Man kan nästan ana en gnutta sol. Vi möter upp med brittiska Gemma. Strosar runt på gatorna i diverseaffärer och marknader. Tar en tur utmed stranden och äter kumpir. I de trånga marknadskvarteren finns bodar för nötter och torkad frukt, turkisk lokum, ost och oliver - det mesta faktiskt. Efter att ha handlat lite lokum, nötter och blandade russin till vårt hem letar vi efter ett kahveställe. I ett hörn av en butik rostar de kaffebönor och vi blir bjudna att slå oss ner. Det turkiska kahvet kokas i små kärl och serveras mycket sött, som det mesta här, med sumpen kvar. Till det bjuder de oss chokladöverdragna kaffebönor, nötter och lokum - en lite andningspaus mitt i kommersen. Vi tackar för oss efter att ha kompletterar vårt förråd med torkade fikon, aprikoser och mullbär och går tvärsöver gatan och köper in vit ost, frukostoliver och den sura körsbärssylten - bara det bästa när familjen ska komma.

Idag ska vi få flytta in i vår lägenhet. Vad vi inte vet är att vi kommer få vänta på kvinnan i närmare en timme ut i kylan, för nu är det faktiskt ganska kallt och de tre senaste dagarnas massiva regnande har gjort att Istanbuls kommun har stängt av vattnet i delar av staden - vår lägenhet inberäknad. Alltså kommer vi erbjudas en annan lägenhet till på måndag, då läget ska vara under kontroll (de närmaste dagarna säger prognosen 18 grader och en värmande sol).

Alltså sitter jag här nu. Blandade europeiska hit, jamba jamba och jag vet inte vad utanför fönstret. Vi är mitt i festen! Och runt hörnet ligger hårdrocksklubben, där svartklädda, skinnbeklädda och mcknuttar hänger. Klockan är halv två, kanske funderar man på när de ska lägga av. Men sen känner jag att vad spelar det för roll. Det är lördag, det är Istanbul och det är fest fest fest! Vår andra lägenhet ska ligga i lugnare kvarter, man ska höra fågelkvittret, tills dess gillar jag läget!

Vi tog båten tillbaka till Kadeköy, gick upp för kullen, väntade, fick nycklarna och lägenheten visad för oss, satte på värmen - turkiska hus är lite som engelska, råa kyliga och dåligt isolerade... (när ska jag få bli riktigt varm igen?) Vi plockar upp vår abi Lasse, som på grund av dålig telefonkommunikation fått vänta vid Taksim i 20 minuter efter en 14 timmar lång resa från Stockholm, dricker lite äppelte och äter peumacun med ost och chili - när jag råkar blinka och le samtidigt åt en ung turk i skinnjacka har jag honom på halsen. Han sitter nedanför oss på uteserveringen, hans ögon ler och han tar sig rätten att spana in mig noggrant. Inte helt säker på att jag gillar den turkiska rättframheten. Ok, han var ung, men när det är medelåldersgubbar, som dessutom enligt Majas erfarenhet gott och väl kan fråga efter ditt nummer och om du har en pojkvän och de råstirrar kan det kännas lite sisådär.
Vi chillar lite, Maja går ut och köper vatten och bröd. Lasse har med sig dagens DN och jag kan få ligga där och filosofera lite. Svensk tidning det var bra länge sedan.

Äta bör man, så även vi. Vi har fått ett tips som vi tänkte kolla in. Går förbi Tyska sjukhuset där bilarna köar och köar uppför backen till Taksim, de verkar inte röra sig alls. Istanbul är inte riktigt byggt för alla dessa bilar, eller människor kanske - men det är en del av charmen. Det är mycket folk i rörelse just i dessa kvarter. Vårt tips visar sig vara köttigt värre och vi spanar istället in ett ställe som heter Prinsens café. Här blir man bundis och bästis med kyparen. Som Lasse beskrev det: En kypare som räcker ut tungan, ogillar den turkiska livemusiken de spelar, frågar vad man gör på fritiden och avslutar med att berätta att han är en väldigt intressant person... Det är helt fantastiskt att sitta mittemot abi och kizkardesin, skåla i turkisk Effes pilsner och bara vara glad över att äntligen vara tillsammans.

Och solnedgången över Bosporen är något alldeles speciellt, som solnedgångar tenderar att vara.