Något som uppenbarade sig för mig under min kontrabasresa var det engelska språkets brist på ord och kanske framför allt utövarnas slappa uttal. Engelskan har inte allt!
Vi hade en kontrabasgosse på kursen, med norskt ursprung som en lockig blond prins eller äkta viking. Han gick på Eton, en internatskola som anses vara lite förmer, men det som utmärkte hans tal var snarare att han mindre än alla andra var välartikulerad. Kristina, som gått två år i Storbritannien, berättade att hon fått träningsvärk på loven av att tala svenska igen.
Vi hade en del språkdiskussioner under föregående vecka. Speciellt när undertecknad letade efter rätt ord. "Ni vet bekräftelse, man söker bekräftelse..." Nja, sa de.
"Oj, har ni ett ord för det!?" (ang att fimpa)
Speciellt min pultkompis Tom tyckte det var extra roligt. Han hade engelska som ett av sina A-level-ämnen och skulle söka engelsk litteratur eller liknande vid universitetet. Liksom Ben som förtjust konstaterade att jag kunde så många bra ord och fraser, som "vi knappt använder själva". Utan att för den delen mena att de var gammelmodiga utan snarare mer precisa. Och som nästan gav mig en kram när jag slängde ur mig ett cut the crap, när de stod och tuppade sig vid te-bordet. - Öh, du, häll upp en kopp te åt mig, tack - till nån av småkottarna, som inte vågade nåt annat.
Jag får känslan av att svenskan är mer nyanserat, att ett engelskt ord kan vara tre svenska (ett ytterst ovetenskaplig påstående).
Slutligen hade signaturen Gunnar Dalgren, Hägersten en poäng, när han i en insändare i dagens DN skrev:
"Låt oss fortsätta väcka liv i goda svenska ord, som hamnat i skuggan. Själv vill jag bidra med dessa:
- understundom
- lappkast
- bostad (i stället för boende)
Ett lappkast åskådliggör en helomvändning. Bättre än "göra en pudel"."
Som svar på DNs Adoptera-ett-ord-kampanj
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar